Att verkligen diskutera vad begreppen vi använder oss av innebär, är givande och kanske det som ger mest utveckling. Är det inte så att vi glömmer bort det ibland? I vår stressade vardag kör vi på högsta växeln, samplanerar och diskuterar det vi ska men om vi verkligen tog oss tid att börja med att se till att vi pratar om samma sak, skulle det kanske ge oss ännu bättre kvalitet på vår undervisning?
Det finns flera olika slags modeller och checklistor att använda om man vill planera eller kontrollera att undervisningen är språkutvecklande. En modell finns publicerad på Skolverkets hemsida (Läsa och skriva i alla ämnen, läslyftsmodul) och är Catarina Schmidts och Åsa Wedins tolkning av Jim Cummins modell:
Vad som tydligt syns i denna figur är att interaktionen i klassrummet är central. Det är här som stöttning sker i den närmaste utvecklingszonen (Vygotsky). Cummins betonar också att identiteter prövas genom interaktion. Vad jag speciellt gillar med den här modellen är att Cummins framhåller vikten av relationer. När läraren känner sina elever, deras behov, historia och intressen kan undervisningen maximeras. Detta tror jag stenhårt på och har verkligen fått många aha-upplevelser kring det senaste läsåret.
Under de övriga rubrikerna finns stödfrågor som lärare kan använda för att analysera och planera sin undervisning.
För inte så länge sedan hade jag förmånen att få gå en utbildning i kartläggningsmaterialet Bygga svenska. Då fick jag lyssna på en föreläsning med Tore Otterup (doktor och universitetslektor i svenska som andraspråk på GU). Han presenterade en sammanfattning över språkutvecklande undervisning som jag gillar:
- Aktiva elever, språkligt och kognitivt
- Meningsfull interaktion
- Undervisning som anknyter till tidigare kunskaper, erfarenheter och språk
- Höga förväntningar på eleverna- stöttning vid inlärning och språkutveckling
- Kännedom om språket i ämnet
- Modersmål som utgångspunkt och som medel för språk- och kunskapsutveckling
Han betonade att man lär sig språk genom att använda det, att “språka” i klassrummet ska vara ett aktivt förhållningssätt. Det ska finnas meningsfull interaktion både mellan lärare- elev och mellan elever. Jag tänker EPA-samtal, parsamtal och mindre fokus på lärare som föreläser längre stunder och ställer frågor där eleverna räcker upp handen och svarar. Tore Otterup belyste också att om vi saktar ner tempot i klassrumsinteraktionen och ger tid för till exempel följdfrågor och eftertanke kommer vi långt. Genom att vi lärare betraktar eleverna som att de har viktiga saker att berätta föds också en sådan kultur. Vi ska inte sänka kraven utan arbeta med stöttning för att alla ska kunna nå så långt som möjligt. Jag tänker: modellering, gemensamma texter/läsning, startmeningar, ordsamlingar och så vidare.
Att vi ska arbeta med språket i alla ämnen är ibland kanske lätt att säga men kräver mycket kartläggning och planering för att genomföra. Jag tänker också på hur viktigt det är att vi fokuserar på att utveckla både elevernas vardagsspråk och skolspråk. Det är också självklart betydelsefullt att vi, precis som forskningen visar, låter elevernas modersmål ta plats i klassrummet på ett naturligt sätt. Och bara det är en verkligt stor fråga, hur gör vi det så att det blir ett naturligt och självklart förhållningssätt?
Som avslutning finns här nedan en ganska kort film som jag tycker är bra. Precis som det sägs i filmen är frågan som jag ställt i inledningen inte lätt att svara på, eftersom den är så stor. Det har jag inte heller lyckats göra i det här blogginlägget och kanske är det en sådan där fråga som vi lärare ständigt behöver fundera över för att utveckla vår undervisning framåt. Vad jag däremot är väldigt säker på är att språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt gynnar alla elever, inte bara flerspråkiga. Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt är helt enkelt god undervisning.
