Jag är ambivalent, på gränsen till schizofren i mina tankar om det digitala samhället. Vissa dagar känner jag att jag borde nog söka ett jobb som IT-utvecklare, andra dagar funderar jag på att börja ett nytt liv, i en by utan elektricitet eller rinnande vatten. Ofta kommer de negativa sidorna fram när jag misslyckas att trycka in rätt kod och allt låser sig, eller när wi-fi uppkopplingen av någon anledning inte fungerar som det ska. För någonstans tror kroppen att ett segt nätverk är lika med fara vilket ger mig mig ett stresspåslag utan dess like, och adrenalinet pumpar i mina ådror och jag gör mig beredd för strid. Ungefär så känns det.

Men när allt flyter på ja då är det faktiskt rätt härligt att leva.

Frustration

Som ni märker rör jag mig rätt mycket i ytterligheter. Jag försöker dock att hålla mig inom det normala när jag arbetar, alltså i min yrkesroll som speciallärare i särskolan. Men jag känner hur tårarna bränner under ögonlocken när jag inser att jag klickade i rutan om ”glömt lösenord” och bad att få det nya lösenordet skickat till en gammal ogiltig mailadress, (man har ju skapat rätt många genom åren) och att det dessutom är krångel med nätverket…

Jag reflekterar en stund och inser att känslan kallas frustration och den uppkommer när jag inte har kontroll.

Som lärare måste man ha kontroll. Men vad innebär kontroll? Betyder det att man verkligen behöver kunna allt? Motsatsen är i alla fall kaos, men betyder det att om jag inte kan, så har jag ingen kontroll, och då blir det kaos?

Åter igen för jag ett tyst samtal med mig själv på min dagliga promenad mot framtiden.

Jag måste kanske inte kunna allt bara för att jag är lärare. Men jag måste kunna lära ut hur man kan lära sig. Jag måste kunna förmedla att det är roligt att lära sig nya saker. Jag måste lära ut hur man utvecklar förmågor att bli så självständig som möjligt. Jag känner att jag är något stort på spåren, och jag tänker tillbaka på när jag var yngre. När jag gick i skolan.

Kompensera dina svagheter

Det fanns några saker som jag aldrig kunnat och fortfarande inte kan. Jag hittar inte i nya miljöer. Inte i gamla heller för den delen, jag förstår inte kartor. Jag har inget lokalsinne. På riktigt. Det är som om den inre kompassen saknar helt magnetism för den får mig att känna att alla håll att gå åt känns rätt. Observera att det sällan känns fel, utan rätt och det är ju bra.

När jag går ut från ett rum så är det lika spännande varje gång vart jag kommer hamna. Särskilt hos tandläkaren. Jag har ändå gått hos Folktandvården i många många år, men ändå när jag lämnar undersökningsrummet tar jag en annan väg ut än den jag kom in genom.

Att försöka komma ihåg, memorera hur jag gick, kanske måla upp en karta i huvudet tar alldeles för mycket tid och kraft i fråga. Nästan hela dagsransonen energi kommer att gå åt för att komma ihåg hur jag ska gå ut. Då finns det ingen ork kvar till att bearbeta informationen jag kommer få av tandläkaren om hur jag skall använda tandtråden.

Så jag har lärt mig kompensera upp denna svaghet. Jag ser till att omge mig av andra personer som har en högre utvecklad förmåga att hitta. En typ av överlevnadsstrategi skulle jag kalla det. (Vill även passa på att tacka utvecklingen för GPS-funktionen)

Resan mot framtiden

Och det är så jag tror vi måste tänka om allt vi ställs inför i och med att vi hela tiden rör oss framåt. Mot framtiden. Allt kommer att gå fort. Vi kommer inte hinna lära oss och bli experter på allt, men det blir inte kaos för det. Vi får vänja oss vid tanken på att våra ungdomar kommer att kunna mycket mer än vad vi kan i vissa ämnen. Vi är fortfarande lärare och det handlar ju fortfarande om att möjliggöra att omsätta idéer till handling, skapa tillfällen att arbeta självständigt och med andra, diskutera etik och moral, rätt och fel, källkritik, med mera. Sådant kan vi. Utforma arenor för våra elever att utvecklas, mötesplatser som främjar elevernas lust att lära, och att skapa självförtroende.

Det finns ett par ord i stycket från skolverket som känns extra viktiga. De är ”utbildningen skall därigenom ge eleverna förutsättningar… ” Det är här vi måste lägga vårt engagemang. Att se till att skapa dessa förutsättningar utan känsla av att tappat kontroll, att inte kunna osv.

Utdrag från skolverket

Skolans uppdrag:

Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt deras vilja att pröva och omsätta idéer i handling och lösa problem. Eleverna ska få möjlighet att ta initiativ och ansvar samt utveckla sin förmåga att arbeta såväl självständigt som tillsammans med andra. Skolan ska bidra till att eleverna utvecklar förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling. Alla elever ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att använda digital teknik. De ska även ges möjlighet att utveckla ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik, för att kunna se möjligheter och förstå risker samt kunna värdera information. Utbildningen ska därigenom ge eleverna förutsättningar att utveckla digital kompetens och ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap.

Vinnare

Att inte vara lika bra eller snabb som någon har kanske alla känt någon gång. Känner man så allt för ofta blir livet rätt trist. Det är ju trots allt vi själva som skapar våra känslor, och kan man då jobba med begreppet ”det är inte hur man har det utan hur man tar det” så kan man ändra väldigt mycket. Kanske inte i den fysiska arbetsmiljön, eller i läroplanen, men i livet över lag. Och det är inte så illa.

Jag är en tävlingsmänniska, vill inte ge upp, men jag vet att det inte är någon ide att konkurrera med min tolvåriga dotter med att till exempel programmera en liten robot. Därför skulle jag aldrig tacka ja till att se vem som är snabbast av oss. Däremot skulle jag göra allt för att hamna i samma lag som henne den dagen det skulle ske en sådan tävling. Det är en förmåga jag har utvecklat, att se till att hitta rätt personer som kan det där som jag inte är så bra på, för jag har insett att jag kan inte vara nummer ett jämt.

Med detta sagt menar jag inte att man inte skall lära sig nya saker. Man skall lära sig och känna till, men att lägga ner allt för mycket tid och försöka bli bäst allt på alla nya saker, gör att man stannar upp och missar väldigt mycket. För så är det, världen stannar inte upp bara för att du gör det.

Förr, nu och framtid

Tänk så här, förr gick man eller åkte häst och vagn, och omgivningen var oftast den samma. Man hann registrera de träd och gårdar man passerade på vägen. Samma samma, inte så svårt att placera in i de olika facken i hjärnan. De hamnade liksom i rätt kategori på en gång. Om man var tvungen kunde man återberätta hela resan i ett par meningar. Din partner som satt bredvid dig i vagnen skulle förmodligen nicka och hålla med, kanske flika in med ett ord här eller där om en kråka som satt på ena armen på en fågelskrämma för att göra berättelsen lite mer detaljerad.

Nu åker vi på ett ultramodernt snabbtåg, och vi ser hur världen utanför svischar förbi i en väldig fart. Om vi stannar upp redan i början på resan och försöker reda upp huruvida det var en sjö eller en äng under isen vi åkte förbi, gör att vi missar väldigt mycket. Tåget vi åker på mot framtiden gör såklart små stopp här och var där man kan samla ihop sig lite, men det är inte som på den gamla goda tiden. Då stannade man sin häst och vagn, tog in på ett värdshus, åt och drack gott och fortsatte resan dagen därpå.

Nu måste vi helt enkelt lära oss att leva, hantera och sortera alla nya intryck på ett annat sätt. Jag är medveten om att vår hjärna fortfarande är kvar i dåtiden fast vi lever i nuet, på väg mot framtiden. Och att det ibland kan uppstå konflikter. Man vill liksom stanna det snabba tåget lite och sortera allt på old school vis. Men det går inte. Och känslan av att inte har kontroll växer sig allt starkare.

Vi vuxna som ändå har lite förr att jämföra med borde få gå en slags framtidsutbildning. En sortera-hantera-strukturera-intryckutbildning. Men utbildningen kommer bli omodern redan innan den ens hinner promotas, för så snabbt går det.

Jag reflekterar åter igen över situationen jag befinner mig i.

Okej, det går fruktansvärt fort. Känslan av att ha kontroll kanske saknas ibland, men är det kaos? Nej.

Finns det folk runt omkring mig som kan? Ja.

Okej, jag är kanske inte lokförare på detta ultrasnabba tåg mot framtiden. Och jag behöver inte heller vara det. Men jag får stå bredvid och jag är rätt nöjd över att faktiskt få stå bredvid. För jag vet att lokföraren kan sitt jobb.

Och jag vet att på detta tåg finns det fullt av barn och ungdomar som alla tillsammans kommer att kunna beskriva resan från Nutid till Framtid. Alla kommer de att ha olika perspektiv på resan och minnas olika detaljer men tillsammans skapar de en helhet. Genom att ha gett eleverna rätt förutsättningar att lära sig, utvecklas och tro på sig själva skulle jag faktiskt kunna lämna loket och sätta mig ner och koppla av en stund. Lite som att logga ut liksom. Utan att glömma lösenordet.