Hon rev och rev och log lite frånvarande medan hon strimlade sönder gårdagens GP. Vi barn satt tysta och undrade vad kvinnan höll på med.

”Barn, vet ni vad detta är?”, frågade hon

Vi bara:  ”Öh nej??”

”Detta barn, det är ljudet av snö!”

”Öh?”

”Så här låter det när man går i snö förstår ni , rich rach rich rach.”

Jag har ju självklart försökt att imponera på mina egna barn med just denna ljudeffekt. De blev inte jätte imponerade.

”Vill du ha en ljudeffekt så finns det massor på nätet”, fick jag till svar.

Och så tänker jag ibland på denna bildlektion där min fröken faktiskt hottade upp lektionen med lite ljudeffekt. Hon försökte utveckla en vanlig bildlektion på 80-talet utan varesig iPad, youtube eller Spotify. Hon hade med största sannolikhet ingen hjärnforskning eller evidensbaserad rapport att styrka sitt pappersstimlande med, men hon gjorde det och något hände. Det var fler än jag som faktiskt vaknade till och detta uppvaknade har präglat mig.

Jag är en sådan som behöver använda fler sinnen för att förstärka och befästa informationen och omvandla den till kunskap. Genom att aktivera fler sinnen så sprider jag liksom möjligheterna att lyckas och jag vågar säga att det är samma med våra elever.

Ibland har dock våra elever inte förmågan att tala om hur de vill ha informationen. De kanske till och med har svårt att uttrycka sig över huvud taget. Det är då vi måste se till att servera ett smörgåsbord av tal, bilder, film, tecken, drama, konkret material, ljud och text för att varje elev skall få möjlighet att uttrycka sig och att välja hur hen vill ta in kunskapen.

Det är vårt ansvar att erbjuda eleverna olika möjligheter till kunskapsinlärning. Jag talar ibland om att samla på olika nycklar. Har vi tur så passar en nyckel (”metod”) till flera elever, men oftast så måste man leta på sin nyckelknippa efter rätt nyckel till rätt elev, och det är det som gör mitt arbete som speciallärare så spännande och utvecklande. Jag gillar grejen och drivs av att hitta rätt nyckel till varje elevs nyckelhål – då blir det som slutet på sagan om Askungen, rätt fot i rätt sko, och sagan slutar lyckligt.

Och så kan man ju också se det, att varje elev är som en saga där vi får vara med och fylla varje blad med nya erfarenheter. Och även när det inte går som man tänkt sig så leder det ändå till någonting, det blir inte ett nederlag utan ett underlag till nästa kapitel. Det viktigaste av allt är ändå att det slutar lyckligt!