Det pratas mycket om inkludering kontra exkludering och vad som är bäst. Vad gör det med eleverna när vi tar ut dem ur klassen och placerar dem i mindre grupper? Ofta, upplever jag iallafall att vi är rädda för att eleverna ska känna sig utanför och utan sina kompisar. Jag har funderat mycket på detta eftersom jag på min skola valt att ha en mindre grupp för de elever som har svårt att klara av en stor klass. När eleverna börjar i en mindre grupp så gör de ibland motstånd i början, de vill vara som alla andra. Det tar dock inte lång stund förrän de börjar trivas. De får mycket lärartid, de får helt anpassat material, de får paus när de behöver och de får vistas i en miljö där kraven anpassas till deras färdigheter. Om varje elev ska nå så långt som möjligt så betyder det att varje elev måste få förutsättningar utifrån just sina behov att nå så långt som möjligt, och det kan vara i stor klass, eller i en mindre grupp.

Det finns säkert många som tänker ”lärarna ska också individanpassa, lärarna ska också ge pauser när det behövs, lärarna ska också…..lärarna ska….läraren ska….” Ja, lärarna ska mycket. Det är svårt att vara lärare, det kräver total uppmärksamhet under all elevtid. Det kräver att lärarna ser detaljerna, är där och stöttar, vägleder, pushar, tillrättavisar på ett sätt som fungerar och att undervisningen har tempo, är omväxlande och rolig. Jag minns själv när jag jobbade som lärare, det var jätteroligt men så svårt med alla dessa behov hos eleverna. Jag var helt slut efter en dag full av undervisning och kontakt med elever och vårdnadshavare.

Jag tänker ofta, vem är det vi lurar när vi tänker och säger, ”lärarna ska”? Föreställ dig en snickare som har utbildning för sitt yrke, som får ett spännande uppdrag hen gärna vill ha. Snickaren ska bygga ett hus, det finns dock en liten hake. Snickaren får inga verktyg, men huset ska byggas till varje pris. Det är det vi säger till lärarna också, undervisa alla elever i din klass, oavsett deras behov och svårigheter. Haken i skolan är att majoriteten av lärarna inte har lärt sig att hantera elever med svårigheter inom npf eller elever med beteendemässiga utvecklingsförseningar under sin grundutbildning till lärare. Många lärare löser uppgiften trots detta men vi kan inte anta att alla kommer göra det.

Lärarutbildningen lär ut många bra saker, men de har missat kursen ”leda en klass med 25-30 elever som har vitt skilda behov”. Vi vet ju att elever uppför sig om de kan. Hur ska vi då göra när eleverna inte kan? Lärarutbildningen har stora brister i och med att de som studerar till lärare inte får tillräckliga verktyg att leda en klass. Jag läste inte ens ett poäng konflikthantering, ledarskap i klassrummet eller att undervisa elever med npf/beteendesvårigheter under hela min lärarutbildning. Detta behöver ses över och ändras om vi på riktigt vill höja skolans resultat i Sverige.

Om vi på allvar vill att alla elever ska med, så behöver skolan anpassas för varje elev. Min önskan för 2019 är en översyn av lärarutbildningen så att alla lärare får en stabil kunskapsgrund i att leda en svår klass. I princip alla skolklasser i Sverige har elever med diverse svårigheter. Enligt min syn är det respektlöst av lärarutbildarna på universiteten och högskolorna att skicka ut nya lärare på skolorna med halvfull verktygslåda. Det är inte konstigt att många lärare lämnar yrket. Vilken snickare skulle klara av att bygga ett hus med bara en skruvmejsel och några spikar? Det är en stor utmaning för oss som skolledare att ge lärarna de verktyg de behöver med de begränsade resurser vi har. Vi förväntas kompensera för det som lärarutbildningen inte gav lärarstudenterna när de hade chansen.

Sen har vi det här med arbetsmiljön. I Sverige är arbetsmiljölagen tydlig, det är olagligt att ”köra in personal i väggen”, vi ska främja hälsa och förebygga ohälsa. Vi ska skapa förutsättningar för ett hållbart arbetsliv.

Kan elever vara ett arbetsmiljöproblem? Svar: Ja! Elever som är våldsamma, som slår, biter och spottar på sina lärare/assistenter blir ett arbetsmiljöproblem. Det måste vi skolledare hantera. Det är mycket vi skolledare ska hantera, många utmaningar som söker lösningar, och om vi inte lyckas skapa bra arbetsmiljö får våra lärare kommer vi att förlora dem. Vi har inte råd att förlora våra lärare, lärarbyten påverkar elevernas kunskapsutveckling negativt.

Är lösningen att placera utåtagerande elever i en mindre grupp? Ibland kan det vara en lösning, men inte alltid. Ska stödet till eleven vara i klassen? Det beror på. Varje elev är unik. Det som dock måste ske är att jag som skolledare ser till att mina lärare mår bra, har uppdrag som motsvarar den utbildning de har och att alla elever får det stöd de behöver för att nå så långt som möjligt. Jag har inte lyckats fullt ut med det än, men jag kommer aldrig ge upp. Successivt blir min skola bättre, både som arbetsplats och som kunskapsfabrik. När lärarna inte klarar av sina elever behövs ofta mer utbildning att hantera svåra elever, handledning, stöttning och ibland avlastning som består av att eleven tas bort från klassen under en period.

Det är därför viktigt att vi skolledare slår våra kloka huvuden ihop och tänker tillsammans, samarbetar och hjälps åt. Detta kommer den nya grundskoleförvaltningen i Göteborg ge oss möjlighet att göra. Skolan är den absolut roligaste arbetsplatsen att jobba på, det är så mycket utmaningar och glädje. Jag ser fram emot 2019, då ska vi bli ännu bättre. Och varje elev ska med!

Vi ses i skolvimlet!