Nu är det dags att summera läsåret. Mycket har hänt, förberedelser har pågått inför införandet av en central förskole – och grundskolenämnd i Göteborg. Skoldebatten har pendlat från att handla om kepsar och mobilförbud till att handla om vilken grund skolan ska vila på, för att återgå till kepsar och ordningsbetyg. För mig har läsåret 2017/2018 handlat mycket om trygghet och studiero, kollektivt lärande och problematisk skolfrånvaro och vad vi kan göra åt den. Efter att ha läst boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” inser jag vikten av att fråga sig ”vad är det som är så svårt för eleven i skolan att hen inte klarar av att komma till skolan?” snarare än fråga föräldrarna varför de inte ser till att sitt barn kommer till skolan. Framförallt är det viktigt att vi tar reda på vad som är svårt för eleven genom att prata med eleven och se över sammanhanget eleven befinner sig i när den är i skolan.

Vi har lyckats halvera den problematiska skolfrånvaron på två år, men fortfarande har vi elever som inte kommer till skolan tillräckligt ofta. För mig är all skolfrånvaro problematisk. Boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” kom ut i våras och är skriven av Maria Buhler, Annelie Karlsson och Terese Österholm. Alla som arbetar i skolan ska läsa denna bok. Det är en bok som sätter fingret på flera viktiga punkter. Framförallt lägger författarna ansvaret där det hör hemma, hos oss som arbetar i skolan. Det är alltid befriande att läsa en bok med rätt fokus.

Hur ska vi förstå problematisk skolfrånvaro? Vad beror problematisk skolfrånvaro på? Vad kan vi göra åt det?

Ni som följer min blogg har läst tidigare inlägg om vikten att vara lågaffektiv i mötet med andra människor. Ansvarsprincipen är central även här. Den som tar ansvar kan påverka. Den som skyller på ”de andra” kan aldrig komma åt problemet och hitta lösningar. När vi erkänner för oss själva att vi har problem i vår skola och att det problem vi inte lyckats lösa leder till problematisk skolfrånvaro, då kan vi komma vidare. Inom lågaffektivt bemötande pratar vi om tre delar; förebygga, hantera och utvärdera. Det är tre centrala delar vad gäller bemötandet och arbetet med alla elever.

Att förebygga problematisk skolfrånvaro handlar för mig om att se till att lärmiljöerna är så tillgängliga som möjligt så att alla elever kan delta i undervisningen. Hantera handlar för mig om att vid varje frånvarotillfälle fånga upp eleven och skapa lösningar här och nu som gör att eleven klarar av att fortsätta vara i skolan. Utvärdera handlar för mig om att analysera vad vi i skolan brister i, för att kunna åtgärda de problem vi skapat för eleven. Det finns många metoder för utvärdering, men när vi arbetar med barn är Collaborative & Proactive Solutions (CPS) en fantastisk metod. CPS makes children talk. Genom att använda CPS får vi viktig information av eleven kring vad som är svårt.

Författarna till boken ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro” sätter fingret på en central del i att förebygga problematisk skolfrånvaro, nämligen de olika belastningsfaktorerna som vi utsätter eleverna för i skolan. Uhrskog och Hejlskov Elven har skrivit om belastningsfaktorer bland annat i ett kapitel i boken ”Lågaffektivt bemötande” där de menar att vi vuxna alltid vet och vi kan alltid förutse när en elev hamnar i affekt. Författarna menar att vi behöver titta på dels de grundläggande belastningsfaktorerna och dels de situationsbundna belastningsfaktorerna.

De grundläggande belastningsfaktorerna kan som författarna skriver vara bristande uthållighet, det kan vara bristande flexibilitet, det kan vara svårigheter att tolka signaler från andra människor. De grundläggande faktorerna är de vi vet om. Det är utifrån dessa vi behöver bygga vår organisation på skolan. Om vi vet att en elev har svårt med flexibiliteten kan vi inte försätta eleven i en situation där det krävs flexibilitet. Det har jag skrivit om förut och det är egentligen väldigt enkel matematik. Sen finns det de belastningsfaktorer som är situationsbaserade, de som ändras beroende på det sammanhang vi sätter eleverna i.

Situationsbaserade belastningsfaktorer är till exempel om det kommer en vikarie, en ny lärare, förändringar i klassens sammansättning av elever eller nytt schema. Det är faktorer som inte är grundläggande för eleven utan faktorer som eleven har svårt att förhålla sig till. Även dessa vet vi om – och det är när vi i skolan inte tar hänsyn till att det leder till en ökad belastning för vissa elever som problem uppstår. Att säga att vi vet om även dessa belastningsfaktorer handlar enligt mig om att när vi gör händelseanalyser så ser vi var vi vuxna i skolan har brustit, och när vi brister nästa gång så kan vi förutse vad som kommer att hända. För många elever uppstår stress vid samma situationer, varje dag. När vi är uppmärksamma på det kan vi ändra sammanhanget eleven befinner sig i.

Författarna skriver även om det som inom belastningsmodellen kallas för varningssignaler, det som eleven ger oss innan eleven hamnar i kaos. En varningssignal kan vara att eleven springer ut ur klassrummet, att eleven börjar säga fula ord, vägra arbeta eller ändrar sin blick. När det sker, så vet vi att det finns en stor risk att eleven snart hamnar i kaos. Då behöver vi agera – lågaffektivt för att avleda eleven och undvika kaos. Detta behöver vi prata om på våra skolor – hur gör vi för att inte öka elevens belastning och stress, hur gör vi när vi får varningssignaler från eleven? Vad gör vi när eleven hamnat i kaos?

Varje gång jag gjort en händelseanalys kan jag peka på minst tre saker jag gjort fel. Jag gör många fel, till exempel utsätter en elev med bristande flexibilitet för en situation där det krävs. Det är så lätt att ”trilla dit” även om jag vet att det är fel. Det är skillnad på att veta hur en ska agera och faktiskt göra det i en stressig situation. Det är svårt som lärare att hinna med och tänka på allt det som vi egentligen vet eftersom arbetet i klassrummet och i skolan generellt är så intensivt. Det sker så mycket hela tiden vilket gör att vi ibland glömmer det vi vet att vi borde göra.

Om vi inte är uppmärksamma på varningssignalerna och de belastningsfaktorer vi utsätter eleverna för så ökar risken för att eleven utvecklar en problematisk skolfrånvaro eftersom det blir för jobbigt för eleven att vistas i skolan.

Varje elev som är hemma från skolan är ett misslyckande för skolan, det är tragedi för eleven och elevens familj. Ju längre tid eleven är frånvarande från skolan, desto svårare är det att få eleven tillbaka till skolan. Det är därför vi måste agera snabbt, vi måste se till att inte frånvaron cementeras. Ju mer frånvaron cementeras, desto lättare är det att ansvaret läggs på eleven och föräldrarna. Jag hör ofta, och jag tänker själv ibland att föräldrarna måste se till att eleven kommer till skolan, och det är delvis sant. Visst har föräldrarna ett ansvar, men vad hjälper det att föräldrarna stångar sig blodiga och försöker tvinga sitt barn till skolan när inte skolan ändrar sammanhanget för eleven och anpassar sig till elevens förutsättningar? Jag fick många idéer av att läsa denna bok som jag ska diskutera och implementera på min skola nästa läsår. Fram tills nästa läsår, ha en fortsatt riktigt skön sommar och läs många böcker om lågaffektivt bemötande =)