På avdelningen Bärnstenen, som tillhör Toredalsgatans förskola i Lundby, finns 15 barn, de flesta är mellan ett och tre år gamla. Den här förmiddagen ville flera av barnen leka med magnetiska byggplattor. Pedagogerna har därför snabbt riggat en lekmiljö i det stora rummet, strax innanför kapphallen.
De färgglada, magnetiska plattorna kan användas både till att bygga tredimensionella skapelser och för att skapa mönster på en platt yta, och därför passar de barn i olika åldrar och med olika motorisk förmåga.
Lekmiljön ska stimulera alla
Lekhörnan, som domineras av en låg, långsträckt arbetsbänk, är också anpassad till att barnen är olika. Alla ska kunna vara med i aktiviteten, oavsett ålder eller fysisk utveckling. De barn som klarar det kan klättra upp på den 35 centimeter låga träbänken, där det är tillåtet att både stå och sitta. De barn som inte står stadigt kan stå på knä bredvid bänken, och hålla sig i kanten för att förflytta sig, till exempel för att hämta lekmaterial. De yngsta barnen kan sitta på golvet, och når ändå den magnetiska whiteboarden därifrån, om de vill.
Att göra miljön på förskolan tillgänglig för alla barn är något som personalen jobbat aktivt med i flera år. Eftersom leken är så central för de yngre barnens lärande och utveckling var det naturligt att starta i lekmiljöerna. Hur kunde de bli mer stimulerande för barn i olika åldrar, och med olika fysiska förutsättningar?
– Vi började i en hörna där barnen inte var så aktiva, och gjorde förändringar. Det funkade jättebra, så då fortsatte vi, berättar Marlene Elofsson, som är förskollärare.
Ett exempel på anpassningar är en tågbana som pedagogerna limmat fast på ett bord, och där loket och vagnarna sitter fast i varandra, så att tågsetet är stabilt. En ganska liten förändring, som har gett många positiva effekter.
– Vår tanke var att tågbanan inte skulle gå sönder eller välta så lätt. Men den har blivit mycket mer använd än vi tänkt, och för fler syften, säger hon.
– De yngre barnen kan köra med tåget, utan att behöva förstå hur magneterna funkar. De lite större kan, även om motoriken är lite klumpig, köra utan att välta och rasa. Även de äldre barnen har glädje av den när de leker rollekar, till exempel när dockorna är på väg till mormor, och tar tåget för att komma ut och resa.
Tågbanan har blivit ett inspirationsmaterial, en modell som hjälper barnen att förstå vad en tågbana är och hur den kan byggas, den kan användas för att utforska hur tyngdlagen fungerar, den underlättar för barn som har svårt att komma igång att leka, och så vidare.
Barnen utvecklas mer
Ytterligare en anpassning är att barnen själva kan ta sig runt i alla förskolans miljöer, genom att hålla sig i väggen. Pedagogerna ställer ut stolar för att underlätta.
– Ibland tänker vi vuxna att ”det här barnet tar inga egna initiativ”. Men hur lätt är det för barnet att göra det? Vilka förutsättningar ger vi?, säger Marlene Elofsson.
Att lärmiljön verkligen fungerar inkluderande har också bekräftats när barn med fysisk funktionsnedsättning börjat på avdelningen.
– I en annan miljö kunde barnen blivit mycket mer ”funktionsnedsatta”. Vi har helt enkelt tagit bort många onödiga hinder. Samtidigt hjälper de barnen oss att kunna utveckla miljön vidare ännu mer.
Marlene och kollegan Helene Reusch Eide ser flera positiva effekter av anpassningarna och inkluderingsarbetet. Barnen får större möjligheter att utvecklas vidare i sitt lekande. Samtidigt lär de sig att vara tillsammans med barn som är på olika nivå i sin utveckling.
– Vi ser också att de blir mer självständiga. Barn kan mycket mer än vi vuxna tror. I början kan det vara svårt, att vi pushar dem. Men de växer av det, säger Helene Reusch Eide.
Normkreativt arbetssätt
Ett normkreativt tänkande är en annan viktig del av arbetssättet på Toredalsgatan. Normkreativitet innebär att vara uppmärksam på vilka normer som tas för givna, för att medvetet lyfta fram den stora variation som finns i människors sätt att vara och leva. Inspiration har personalen fått bland annat fått i boken Ge ditt barn hundra möjligheter istället för två, som handlar om hur vi kan undvika att fastna i könsstereotypa genusfällor och boken Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling.
En normkreativ strategi är att personalen undviker att slentrianmässigt dela in barnen i kategorierna pojkar och flickor, när de pratar till dem. Istället använde de ordet kompisar, eller när de pratar om hela gruppen på avdelningen Bärnstenen – då säger de ”bärnisar”.
– Annars visar man att det är något viktigt vilket kön barnet har, förtydligare Marlene.
De försöker också säga barnens namn i ett positivt sammanhang. För vissa barn är det annars ofta i samband med något negativt som deras namn nämns, när pedagogen vill få dem att sluta med något, eller tillrättavisar dem.
– Då kan man också låta ganska arg på rösten. Vi har sett en risk att de andra barnen börjar ta efter, att de uppfattar att det är okej att ”skälla” på den här kompisen.
– Så istället försöker vi lyfta fram de här barnen i positiva situationer, och ropa på dem när det är något roligt som ska hända. På samma sätt gör vi när ett barn är blygt, då säger vi namnet för att göra de andra uppmärksamma på att det här barnet är med i gruppen, för att påminna om att här finns en kompis till.
Det normkreativa utvecklingsarbetet är också något personalen tar upp och pratar om på föräldramöten, och på APT:er. Det är också viktigt att ny personal informeras, även vikarier.
Fokuserar inte på det annorlunda
Arbetet har nu breddats till att handla om att människor fungerar olika, att vi kan ha en funktionsnedsättning eller funktionsvariationer.
Därför har Bärnstenen köpt in nya dockor till dockskåpet. Dockorna föreställer människor i olika åldrar, med olika kön, olika hår- och hudfärg, och med olika funktionsvariationer.
– När vi visade dem för barnen presenterade vi inte dem på något särskilt sätt, vi sade bara här är våra dockor. Och dem kan ni leka med.
Först efter ett tag, när barnen lekt med dockorna flera gånger, kom det frågor. Varför hade en docka en rullstol? Varför behövde en av dem en käpp? Det ledde ganska 
naturligt till samtal om funktionsnedsättningar och funktionsvariationer.
– Man behöver inte fokusera på det som är annorlunda. Det är ett val vi gör – hur vi väljer att dela in människor, säger Marlene Elofsson.
Med hjälp av dockleken kan pedagogerna också väcka tankar kring vad en familj är, att familjer kan se olika ut.
Marlene och Helene är ganska kritiska när de väljer böcker till avdelningens bibliotek, eftersom de ser att många böcker är ganska normativa. Förskolan har valt att köpa in egen, normkreativ litteratur.
– Vi letar efter böcker där flickor är aktiva, där de inte har en passiv roll och är en ”sidekick” till en pojke. Vi tittar också efter vem det är som är aktiv även när det gäller etnicitet. Är det en vit person? Eller finns det någon huvudperson med annan etnisk bakgrund? Vi försöker bredda representationen. Det som blir synligt blir ju verkligt för barnen.
Tecken som stöd stärker inkluderingsarbetet
Som ett led i inkluderings- och likvärdighetsarbetet vill stadsdelen Lundby öka den specialpedagogiska kompetensen. Förskolans personal erbjuds utbildning i TAKK, Tecken som alternativ och kompletterande kommunikation, och all personal på avdelningen Bärnstenen har genomgått fortbildningen.
För barnen blir det ytterligare en möjlighet att kunna kommunicera med varandra och förskolepersonalen – och att göra sig förstådda. Än så länge använder pedagogerna tecken främst vid måltiderna och samlingarna, men tanken är integrera det ännu mer i den vardagliga verksamheten.
– När vi använder tecken riktar vi oss inte speciellt till det barn som kanske behöver det mer. Alla barnen får både höra orden och se tecknet, säger Helen Reusch Eide.
Hon upplever att många barn minns tecknet bättre än ordet.
– Vi märker också att vi själva pratar på ett lugnare sätt, när vi samtidigt tecknar.
Inkludering är ett ständigt pågående arbete. När barngruppen förändras uppstår nya behov och utmaningar. Men grunden är lagd när förskolans pedagoger har ett gemensamt förhållningssätt och en gemensam kunskapsbas, och arbetar tillsammans utifrån det.
– Arbetet är inte klart, men vi har kommit en bra bit på vägen, säger Helen Reusch Eide.
Tips på fortsatt läsning
Ge ditt barn hundra möjligheter istället för två av av Kristina Henkel och Marie Tomicic, 2009
Normkreativitet i förskolan – om normkritik och vägar till likabehandling av Karin Salmson och Johanna Ivarsson, 2015
