– Om man har bra upplevelser av naturmiljöer som barn så är det större chans att man fortsätter som vuxen, säger Margaretha Häggström, universitetslektor vid institutionen för didaktik och pedagogisk profession, Göteborgs universitet.
I sin forskning har hon undersökt hur skolan kan arbeta med direkta naturmöten, att elever får komma ut i skogen. Mer specifikt hur estetiska lärprocesser kan bidra till att de får en naturupplevelse och skapar relationer till träd och växter.
– Min första delstudie var på vuxna som själva valt att vara i skogen. Då hade jag satt upp en brevlåda långt inne i skogen där de kunde svara på en enkät. Där blev det tydligt att upplevelserna av naturen är existentiella – en del av något större. De skrev också om barndomens betydelse för att de som vuxna skulle gå in i skogen. Det tog jag med mig in i studien med barnen.
Estetiskt arbete i naturen skapade relationer med träden
Eftersom hon själv är lärare i bild utgick Margaretha från hur estetiska lärprocesser kan bidra till att elever får en upplevelse av att vara i skogen och skapa relationer till träd och växter. Hon samarbetade med två klasser i årskurs 2 och årskurs 6. Lärarna hade förberett en storyline som eleverna skulle jobba med i sex veckor för att lära känna miljön. Storyn gick ut på att eleverna kommit i kontakt med en substans som gjorde att de skulle “förvandlas” till träd. Alla elever fick välja ett eget träd som de sedan bland annat filmade, tog selfies med och gjorde dokumentärer om.
–Jag blev förvånad över att eleverna snabbt fick ett band till sitt träd och såg det som en kompis.
Margaretha berättar att klasserna hade lite olika reaktioner på det de var med om i skogen. Eleverna i tvåan blev upprörda över nedskräpningen. De gjorde plakat och ville protestera. Sjätteklassarna reagerade istället med att vilja städa i skogen. De gjorde skyltar som de satte upp för att folk inte skulle skräpa ner. De upptäckte också att det saknades soptunnor, så de skapade det i slöjden.
Gemensamt var att i båda fallen tog eleverna själva över och bestämde vad som skulle hända. De riktade arbetet mot miljö och hållbarhet, vilket inte var avsikten från lärarna från början. Lärarnas syfte var att undervisa i naturkunskap och biologi och att motverka växtblindhet, men eleverna tog aktivt parti för träden. Innan projektet började testade lärarna hur mycket eleverna kunde och hur de förhöll sig till träd och växter. Det blev tydligt att de flesta eleverna betraktade träd som döda ting. Efter de sex veckorna hade deras synsätt ändrats. De såg träden som levande, och kände att de hade en relation till dem.
Viktigt att komma ut flera gånger
I detta fallet hade klasserna ett projekt som gjorde att de var ute regelbundet, men Margaretha säger att det inte behöver vara något som skiljs ut från den vanliga verksamheten.
–Nej, men det krävs medvetenhet hos läraren vad hen vill åstadkomma. Det räcker inte med en gång om året, utan det var viktigt för eleverna att återkomma till skogen flera gånger.
Margaretha Häggströms ingång var de estetiska processerna, och hon tror att de var nyckeln till att motverka just växtblindheten.
– Att förvandlas till ett träd, filma och skriva, det blev ett stöd för att motverka växtblindheten. Vi behöver väcka känslor kring naturen för att bry oss om den, och det var det som hände i dessa klasserna. Det blev relationellt. Jag tror att det var viktigt att de gjorde annat än klassisk undervisning. Men det är viktigt att det är en kombination av teori och estetik.
- Vad har du för råd till lärare som vill öka elevernas medvetenhet om naturen?
–Gå ut i naturen! Sitt inte bara inne och läs eller kolla på naturfilm. Det räcker inte. Ut och känn på naturen och var en del av den. Eleverna fick mycket utrymme att leka i projektet – att vara inne i naturen. Var i den naturmiljö du vill undervisa om och var där många gånger.
- Måste man ta sig ut i den ”stora” naturen? Eller kan det räcka med ett äppelträd på skolgården?
– Kanske inte bara ett träd, men jag läste en rapport om en skola som hade en dunge på en skolgård, och det kan räcka. Barnen kallade det för skogen.
Hör Margaretha berätta om sin forskning
Om växtblindhet
Växtblindhet – att vi inte längre ser och bryr oss om växter omkring oss, är ett begrepp som myntades av de amerikanska forskarna Wandersee och Schussler 1999. Växtblindhet leder till att man inte förstår växters funktion eller att vi är beroende av dem. En vanlig effekt är också att värdesätta djur högre än växter, och att inte se växterna omkring oss. Om människor inte förstår växters betydelse, vill ingen bevara skogarna och andra naturmiljöer.
