- Elever på Riksgymnasiet har ofta inte så mycket erfarenhet av idrott. Vilken är din drivkraft för att få elever att intressera sig för det?
– Älskar man idrott själv vill man att alla ska ha möjlighet att röra sig och hitta ett fritidsintresse. Det är viktigt för mig att varje elev hittar någon idrott som de trivs med, något de brinner för eller tycker är roligt att göra för att öka blodcirkulation, stärka muskulaturen och så vidare. Många av våra elever på Riksgymnasiet har aldrig haft idrott i grundskolan, de kanske inte ens har fått vara med.
– Det finns mycket roligt inom idrotten som många av våra elever aldrig haft möjlighet att testa på tidigare. Vintersporter så som slalom är ett sådant exempel. Jag tycker det är viktigt att de ska få känna farten – känslan av att åka i en backe i full karriär! Jag blir helt lycklig varje gång jag ser dem. Många av mina elever har sagt att det är det bästa de gjort i sitt liv hittills.
– Många elever kan knappt röra sig någonting, de kan kanske inte ens andas själva, men vi tar med dem upp i backen med syrgas och allt. De får känna vinddraget i ansiktet. Jag blir nästan gråtfärdig bara jag tänker på det, den lyckan. Att de klarar av det. Det är viktigt att eleverna känner att de själva kan styra och vara aktiva i det som händer. Även om eleven bara kan röra en hand får hen styra med den. Det finns alltid möjligheter – kan man röra ena foten så ska man göra det. Det finns ju förstås också de som kan köra helt själva i en sitski, skicart, skidor eller biski.
– Eleverna har i hela sitt liv gått på kontroller, träffat sjukgymnaster och liknande. Alla runt omkring dem pratar om vad de kan och inte kan göra. Därför händer det ofta att elever säger till exempel: –Det här kan jag aldrig lära mig. Jag tror att de kan och jag vill därför att de ska prova. Mikael är ett exempel på det. Folk sa att han inte hade balansen som krävs för att åka kälkhockey, men han var ändå modig och ville prova. I början kunde han inte sitta mer än några sekunder i kälken, han ramlade och ramlade men gav sig inte och till slut lärde han sig. Det var ingen som trodde att han kunde bli så mycket bättre från sina spasmer och i sin balans, så ibland kan diagnoser vara lite farliga om man ser för blint på dem och ser hinder istället för möjligheter. Speciellt om det gör att eleven inte tror på sig själv. Det är vanligt att det är så och det försöker jag få bort.
– Detta händer även i matten. Eleverna säger: –Det går inte, jag kan inte lära mig det här. Men man kan hitta en egen väg för att nå samma mål som alla andra. Det är nog en utav mina styrkor, jag försöker hitta andra vägar till samma mål, även om det inte är den rakaste vägen. Jag ger mig inte. Alla kan hitta något som de är bra på.
- Vilka är dina viktigaste erfarenheter av att jobba på riksgymnasiet?
– Alla individer är olika och lär sig på olika sätt och olika snabbt. Så är det ju överallt, men det är ännu tydligare här. Vi som lärare måste verkligen individanpassa undervisningen. Det kanske är lite lättare för oss här på Riksgymnasiet, för vi har inte lika många i varje klass förutom på idrotten. Där har jag som mest 27 elever med rullstol eller permobil, som är synskadade eller hörselskadade. Det krävs mycket planering för att varje individ ska kunna känna sig delaktiga och ha roligt. Det är en fantastisk erfarenhet – att lära sig att se varje individ.
– Det svåra är att utmana eleverna lagom mycket, det är då man kan stärka en människa. Man ska inte ge för lätta uppgifter, utan det ska vara en utmaning som är på gränsen till vad hen klarar. För svåra utmaningar är inte heller bra. Du måste lära känna eleverna för att veta vilka man kan pusha och utmana.
- Vilket är ditt till råd till en lärare som inte är van vid att hålla i lektioner för funktionsvarierade?
– Det kan vara svårt att relatera till någon med funktionsvariation. Därför är det viktigt att skapa en god kommunikation med eleven och ta reda på vad hen tycker om. Detta gäller för alla elever oavsett deras förutsättningar. Hela klassen kan få testa på rullstol för att skapa bättre förståelse för varandra. Om man sitter i en rullstol är det till exempel otroligt mycket svårare att sätta korgen i basket. Tänk utanför lådan, se inte funktionsvariationen som ett problem utan en tillgång. Då får du nya perspektiv.
– Det är en tillgång att ha någon i klassen som ger andra perspektiv på världen. Saker som de flesta tar för givet är inte alltid självklarhet för mina elever, till exempel att ta sig över en trottoarkant. Det gäller att hela tiden se möjligheter. Det är det jag vill få fram och det jag brinner för. Till exempel brukar vi göra skidresor till Idre. Vi hade en elev som inte kunde balansera huvudet själv och hade syrgastuber. Vi hade beställt stöd som skulle hålla huvudet på plats i skicarten, men de kom aldrig. Jag kunde inte tänka mig att eleven inte skulle få åka för att stöden inte kommit i tid, så då hittade jag två stålställ till hushållsrullar i köket som jag satte fast vid huvudstödet så att elevens huvud inte skulle ramla åt sidan. Då kunde han åka. Varje gång han flyttades över till skicarten var han tvungen att hålla andan för vi fick koppla ur syrgastuberna. Ändå ville han upp varje dag och köra. Han var så otroligt modig!
–Tyvärr är det vanligt att elever med funktionsvariation har varit mobbade och har dåliga erfarenheter från grundskolan. Därför blir många elever glada när de kommer till Riksgymnasiet, för att de äntligen får känna gemenskap.
