International Baccalaureate, eller IB-programmet är en internationell utbildning som ser likadan ut över hela världen. Utbildningsspråket är engelska, och förutom att IB ger samma behörighet som en svensk gymnasieexamen, så ger den även internationell behörighet till exempelvis universitet som Harvard, Cambridge och Sorbonne. Programmet riktar sig speciellt till studiemotiverade elever och har ett helt eget system för betyg och examination, där externa bedömare står för största delen av bedömningen utifrån examensproven.

– Det skapar ett annat förhållande mellan lärare och elev och sätter en annan press på lärarna. De måste planera så att hela kursinnehållet blir grundligt genomgånget, eftersom läraren inte utformar examinationen själv, och därför inte vet i förväg vilka delar av kursen den kommer att bygga på. Det driver kvalitet i undervisningen, säger Peter Park Larsson, rektor för IB-programmet på Hvitfeldtska.

Granskningssystem motverkar betygsinflation

En stor skillnad mellan den svenska skolan och IB är enligt Peter Park Larsson att det inom IB-programmet i princip inte finns någon betygsinflation, eftersom man har hela världen som jämförelseunderlag.

– Det är inte läraren som sätter betygen, utan det görs av en examinator – precis som studenten i Sverige var förr. Alla elever skriver proven en bestämd tid och inte ens lärarna ser dem förrän de har skrivits i hela världen. De ifyllda proven skannas i Wales och skickas till examinatorer med särskild utbildning i bedömning. Provresultatet utgör sedan 50-75 procent av betyget.

Det verkar vara ganska hårda bud, tänk om en elev till exempel blir sjuk under provperioden?

– Det har hänt att lärare kört prov till Sahlgrenska. Man är helt enkelt inte sjuk när det är prov! Det fungerar i princip alltid. Villkoren är samma för alla över hela världen. Det gör att betygen står sig och universitet i hela världen respekterar IB-diplomet. Det är en kvalitetsgaranti.

Lärarnas bedömning granskas

Ungefär en tredjedel av elevens betyg kommer från lärarnas bedömningar av elevens kunskaper, men även dessa bedömningar jämförs över hela världen. Granskare kontrollerar ett slumpvis urval av bedömningarna så att de ligger i linje med hur man bedömer på andra IB-program i världen. Om de märker att betygen på skolan avviker så justeras betygen på hela skolan utifrån hur helheten ser ut.

– Det innebär att lärarna måste veta från början att de är i linje med varandra. De måste samarbeta, för det kan fälla alla elever på skolan om lärarnas bedömningar avviker från varandra, säger Peter Park Larsson.

Systemet kräver kollegialt samarbete

Att jobba med sambedömning är alltså ett måste för lärarna på IB-programmet. Med det följer också att lärarna behöver en samsyn kring tolkningen av målen och den formativa bedömningen. Ingrid White Åshammar är lärare i engelska på IB-programmet. Hon berättar att hon och hennes kollegor behöver vara eniga om vad som är bra frågeställningar i undervisningen och vad man räknar för kvaliteter.

– Det jag gör i klassrummet är avgörande för vad jag diskuterar med mina kollegor. Om vi inte värderar kvalitet likvärdigt kan vi inte hjälpa eleverna att utvecklas mot IB:s mål. Vårt samarbete sker till stor del informellt i vardagen – det är en överlevnadsstrategi. När jag arbetar i det svenska systemet är jag mer fri att lägga upp kursen som jag vill.

Starka band mellan lärare och elev

Både Peter Park Larsson och Ingrid White Åshammar berättar om den speciella relation som blir mellan lärare och elev när det inte är läraren som sätter betygen. De säger att den kontinuerliga bedömningen av eleven i svenska skolan riskerar att skapa en vilja hos eleven att inte visa sig svag inför sin lärare.

– På IB försvinner en del av det. Ju mer eleven kan visa sina svagheter, desto bättre kan läraren hjälpa den. Det är något jag tycker man skulle ha mer av i svenska skolan – att få lov att ta risker och misslyckas och se misslyckandet som en väg framåt. Jag skulle önska att svenska systemet med målrelaterade betyg skulle vara mer tillåtande för experimenterande och risktagande för ett bättre lärande, säger Peter Park Larsson

Ingrid White Åshammar håller med.

– På IB är det hårt att man ska prestera när det krävs och så vidare, men jag tror att man ska våga tänka att man inte ska lösa allt själv. Jag tror på externa prov, för då måste man samarbeta, och eleverna ser en som en medspelare. Det blir också mer intressant att samarbeta lärare emellan. Man blir en källa till kunskap som behövs mot tredje part. Många lärare är kritiska när de hör att IB är så styrt, men jag tycker att det verkar svårare att uppnå likvärdig betygsättning i det svenska systemet, kanske speciellt i kurser utan nationella betyg.

Men i Sverige har vi ju kursplaner att följa?

– De är så mycket luddigare! På IB är det mycket tydligare vad som ska göras.

Inspiration för svenska skolan

Peter Park Larsson ser positivt på att svenska skolan satsar allt mer på samarbete och kollegialt lärande. På de övriga programmen på Hvitfeldtska arbetar lärarkåren i ämnesvisa utvecklingsgrupper där lärarna sätter upp mål för sitt samarbete och jobbar kollektivt med både bedömningsfrågor och metodfrågor.

– Där tror jag att vi har haft hjälp av att ha IB-programmet hos oss. Jag tycker att IB är en resurs för kvalitetsutvecklingen på hela skolan, och min uppfattning är att det är detsamma på alla IB-skolor. Det ger ytterligare ett perspektiv på skolutveckling och pedagogik, säger Peter Park Larsson.

Ingrid White Åshammar tror däremot inte att det är just IB-programmet som har påverkat Hvitfeldtskas kvalitetsarbete, utan att det framför allt handlar om en utveckling av lärararyrket i stort.

– Det har blivit tydligt att vi inom lärarkåren måste jobba ihop och dra åt samma håll. På IB är det självklart, där måste vi ha stöd i varandra för att förstå hur vi ska bedöma.

Hon tror att det finns mycket som svenska skolan skulle kunna ta efter från IB-programmet, men att det är viktigt att man utgår från sina egna förutsättningar.

– All utveckling måste vara inbyggd. Forskare inom pedagogik säger att utveckling måste stödjas av ledningen och måste följas upp. Det ska inte vara något som är utöver allt annat, utan ska vara en naturlig del av arbetet. Nu börjar det bli fler och fler lärare som är vana vid att samarbeta och ser fördelarna med det.

Text och foto Cecilia Fors