“Förenkla inte undervisningen – utveckla den!”

Hur arbetar du för att utveckla språkförståelsen för flerspråkiga elever?

– Min utgångspunkt är att språket är en förutsättning för lärandeprocessen och därför omger alla elevers lärande, alltid. Eftersom den utgångspunkten i praktiken innebär att lärande inte kan ske utan språk, försöker jag ge det för ämnesområdet aktuella språket samma status som ämnesinnehållet när jag planerar och utformar undervisning.

– Min ambition är att alltid synliggöra aktuellt ämnes- respektive skolspråk för eleverna; dels förstås konkretisera ämnesområdets viktiga ord och begrepp, alltså ämnesspråk, men också arbeta med det språk som eleverna själva ska visa sina kunskaper med i slutändan: skolspråket. Om jag vet att jag i en examinationsuppgift kommer begära resonemang om den franska revolutionens konsekvenser, eller att eleven kommer förväntas kunna förklara komplexa samband mellan samhällsstrukturer – då behöver jag förutom att undervisa om den franska revolutionens konsekvenser eller tänkta samhällsstruktur, också undervisa eleven om hur hen ska konstruera dessa resonemang, samt ge relevanta stödstrukturer under tiden eleven ska lära sig själva hantverket.

– När min undervisning har fokus på både ämnesmässiga och språkliga mål, gynnar den elevernas kunskapsutveckling som mest. Genom att stärka språket, stärker vi också lärandet, för att låna Pauline Gibbons formulering. Jag arbetar så här med alla elever, alldeles oavsett hur många språk de kan eller inte, eller vilket som är deras starkaste språk. Jag tänker att för en del elever i en klass kan den här typen av språkinriktad didaktik vara helt avgörande, för den stora majoriteten av elevgruppen gynnsam – och för resten av eleverna i klassen, helt ofarlig.

Har du några konkreta råd eller tips att ge till lärare som känner sig otillräckliga när de arbetar med flerspråkiga elever?

– Jag kan också känna igen mig i den känslan, i otillräckligheten – och jag sitter verkligen inte på svar som fungerar för alla, alltid. Det finns dessutom många andra som kan detta än bättre än jag, därute i det vidgade kollegiet. Men om jag ändå ska komma med något konkret: Våga ha höga förväntningar på eleverna. Förenkla inte undervisningen – utveckla den. Jag har själv vid tillfällen fastnat i “förenklingsträsket”, skrivit om läromedelstexter och skalat bort stoff. “Det här är en alldeles för svår text”, har jag tänkt och lagt timtal på att återuppfinna hjulet bara för att upptäcka att det bara blivit en sämre version. Problemet är att förenklande leder till en negativ spiral av minskat lärande, eleverna lär sig ju inte ett ämnesspråk om de inte undervisas i det. Fundera på hur du kan planera för språklig stöttning i undervisningen genom att studera de texter du använder, och undervisa parallellt i såväl stoff som ämnes- och skolspråk. På så sätt arbetar du med att rusta eleverna i hela ditt ämne.

– Se flerspråkigheten som en resurs för elevens lärande genom att låta hen använda hela sin språkliga kompetens för att utveckla kunskaper. Exempelvis genom att uppmuntra eleverna att använda hela sin språkliga repertoar vid gruppdiskussioner och uppgifter, även om tanken på att inte förstå vartenda ord som sägs i salen kan leda till att det svindlar till lite i det lärarkaraktäristiska kontrollbehovet.

– För elever i nyanländaspannet tycker jag att det är vettigt att försöka göra Skolverkets ämneskartläggningar. Det ger en fingervisning på vad eleven kan, snarare än dess eventuella luckor. Sådan kunskap om eleven skapar möjligheter att faktiskt på allvar bygga undervisningen utifrån elevens kunskaper. Om jag vet att eleven redan kan delar av ett ämnesinnehåll på sitt modersmål, känns min uppgift inte lika överväldigande. Ofta kan eleverna betydligt mer än vad de kan uttrycka på svenska, och därför behöver undervisningen hålla en hög nivå med intressant innehåll och kognitivt utmanande uppgifter för att eleverna inte ska tappa intresset eller stagnera i sin kunskapsutveckling. Ofta kan det vara enklare att konstruera den typen av undervisning om en ser att glaset är halvfullt, än om det förefaller vara halvtomt. Eleven kan också stärkas i att, på sitt starkaste språk, ha fått visa sina kunskaper och färdigheter för sin lärare.

– Slutligen tror jag att det är viktigt att inse hur lång tid det tar att lära sig ett nytt språk, att inte förvänta sig stora resultat på för kort tid. Ibland är det inte ens i min undervisning som jag och eleven får skörda frukterna av mitt, mina kollegors – och elevens – idoga arbete med dess språkutveckling, utan eleven är redo i sina språkliga färdigheter först hos kollegorna som tar vid i gymnasiet.

I ett drömscenario, hur skulle du vilja att skolan arbetade med språkutveckling för elever med annat modersmål än svenska?

– Vilken svår fråga! I ett drömscenario skulle jag ha mer tid till att planera och utvärdera språkutvecklande undervisning. Det skulle också vara självklart för alla att arbeta med språket i sina ämnen och inte reducera språkliga förmågor till något vi framförallt ska ta oss an på svensklektionerna. Det skulle vara lika självklart att resa och definiera ett arbetsområdes språkliga mål som det är att avgränsa och fastställa de ämnesmässiga, så att undervisningen verkligen leder till att elever utvecklar språk som ämneskunskaper parallellt.

– Men jag tänker att det samtidigt inte känns som ett drömscenario – många skolor är redan på god väg hit, inte minst min egen där det språkutvecklande arbetet genomsyrar hela den pedagogiska verksamheten. Det görs så mycket bra i den svenska skolan. Svenska pedagoger är kompetenta! Vi pressar oss till det yttersta för att nå våra elever, vi vidareutbildar oss och kompetensutvecklar varandra i det vidgade kollegiet. Det är också något att ta med sig i allt det här. Allt bra som görs, alla fenomenala lärare därute om rustar nästa generation för ett livslångt lärande. I ett drömscenario skulle vi kanske också bli bättre på att inventera allt det, innan vi kastar oss in i nästa utvecklingsprojekt. Men okej, i mitt drömscenario skulle alla ämneslärare även betrakta sig som språklärare, det vore sjukt bra.

Vem är du nyfiken på?

– Anna Rosén, engelsk- och musiklärare på Frölundaskolan. Jag vet att hon brinner för jämställdhetsfrågor och jag skulle med tanke på 2018 års revidering av Lgr11, som rör just dessa frågor, vilja veta hur hon konkret arbetar med att främja jämställdhet och motverka normativa könsmönster genom sin undervisning. De frågor jag vill ställa är:

• Hur bygger du undervisning som utmanar och motverkar normativa och begränsande könsmönster?
• Vilka är de stora vinsterna, och vilka är utmaningarna? Har du tips på konkreta metoder för att främja jämställdhet och utmana normer, som fungerat i dina elevgrupper? Tex. romaner, noveller, musik eller filmer som utmanat elevernas egna beteende- och tankemönster?
• Ibland riskerar genusperspektivet bli ett sidospår i undervisningen, något “extra” som “ska tas upp”, lite som ett bonustrack till det ordinarie stoffet. Så är det ju inte tänkt. Har du några råd till lärare som finner det svårt att få med genusperspektiv naturligt i sin undervisning?