Ja, här sitter jag efter en eftermiddag med utvecklingssamtal. Fyra på raken direkt efter varandra. Många känslor virvlar i kroppen på mig. Vilka elever jag har! Vilka kämpar! Det är en sådan ynnest att träffa dem varje dag. Att se dem växa och ta nya steg hela tiden. Att få slussa ut dem i nya ämnen. För tidigt? För lite stöttning? Att få ta emot dem när de kommer tillbaka med tårar rullandes, arga som bin eller med glädje i ögonen. När de har lyckats på ett prov. Eller när de har vågat svara på en fråga från läraren. Eller fått en klapp på axeln av läraren.

Jag ser de första, tveksamma stegen när de ska ut i nya ämnen. Jag ser glädjen när de kommer tillbaka och säger att de förstod 50 procent med ett stort leende på läpparna. En elev berättade idag att det var svårast att hänga med i NO-undervisningen. Eleven går i nian och har inte läst så mycket NO tidigare. Efter några lektioner kände han att han satt ju bara där som en staty, vilket han var arg över, men nu några veckor senare så känner han glädje, intresse och motivation för att lära sig nya saker. Just nu har han upptäckt kemins hemliga värld. Det är fortfarande svårt men han älskar det! Vilken glädje att få upptäcka ämnen som man tidigare inte fått läsa!

Märkligt hur avundsjuk jag kan känna mig efter ett utvecklingssamtal. Orden bara forsar ut munnen på dem och de säger så kloka och vettiga saker. Ibland får jag aha-upplevelser och tänker att så kan man ju också se världen. Inte mitt perspektiv alls. Jag lär mig så mycket. En ynnest. På alla sätt och vis.

händer i FBKAlla mina elever är nyanlända. Det innebär många saker. Det är inte en homogen grupp vilket man kanske kan tro. De flesta av mina elever är ensamkommande. Inte en homogen grupp det heller. En del har mist sin familj eller delar av familjen. En del vet inte var familjen är, i vilket land eller om de ens lever. Andra har kontakt med någon i familjen som har det svårt, vilket kan göra livet jobbigt. Några vill inte ens tänka på sitt liv i hemlandet, andra sitter och drömmer och tänker tillbaka.

Det jag ser är elever som alldeles för tidigt måste ha blivit stora och fått ta alltför stort ansvar. Just nu kämpar de för sina liv. För att få ett bra liv. För att få en bra framtid. Men de vet inte om de kommer få det eller inte. En del av mina elever har fått avslag och blivit uppskrivna i ålder. Detta påverkar dem enormt. Då är det inte så lätt att fokusera på skolan. Men de kämpar. Jag är så imponerad av det som de gör. Vissa dagar känns det tungt, andra dagar lättare, men att eleverna ger mycket tillbaka på alla möjliga sätt är helt klart. Så får ni chansen att undervisa nyanlända…Ta den!