Efter den stora anstormningen av nyanlända var det kaotiskt och lite panikartat här i Göteborg. Många klasser fick starta upp i byggnader som inte var anpassade för undervisning och med klasser där man inte hittade behöriga lärare. Nu, ett tag efter, ser vi ett Göteborg som i alla fall försöker att fördela nyanlända elever till fler stadsdelar, men det är fortfarande Angered, Östra Göteborg och Biskopsgården som tar emot flest. Så mycket återstår att göra.

Det är lätt att känna frustration över att vår stad är så segregerad, och att den utvecklingen förstärkts under många år. Det gör mig både arg, ledsen och bedrövad. Åker man med linje 9 från Saltholmen till Angered så ser man det tydligt. I de västra delarna av Göteborg ser man nästan bara människor med svensk bakgrund och i Angered ser man nästan bara människor med annan bakgrund än svensk. Alla vet att ett segregerat samhälle inte är bra, men vilka åtgärder har vårt samhälle varit berett att vidta för att bryta mönstret?

Att Göteborg valde att ta beslutet att fler stadsdelar faktiskt måste hjälpas åt i denna fråga har varit mycket bra. Att låta svenska elever får träffa elever från andra länder och vice versa, är berikande för alla. Nu är jag inte lika arg på staden Göteborg längre. Nu kan jag se det med lite med andra ögon. Att det fanns stadsdelar med mycket kompetens för mottagande, gjorde att mottagandet blev bra för alla. Lärare och elever i klasserna var vana att ta emot och anpassa undervisningen. Steget från förberedelseklass till vanlig klass var inte så stort. Det fanns nästan alltid draghjälp att få av elever som gjort samma resa eller som kunde tala de nyanlända elevernas språk. Men att ha klasser med stora delar nyanlända, gör något med verksamheten där lärare ibland tvingas att sänka förväntningar och krav och förenkla uppgifter istället för att ha höga krav och hög stöttning.

Nu ser jag dock att det på andra sätt är mycket svårare att vara nyanländ i en skola som Lindåsskolan i Billdal. Lärare och elever är ovana, vilket gör det svårt för nyanlända elever att komma in i klasserna. Ingen annan talar deras språk vilket gör det svårare med allt. Då är det viktigt att viljan och modet finns där hos lärare och elever och de nyanlända eleverna.

Att starta upp en förberedelseklass kräver mycket av alla. Det kräver pedagoger och elever med öppna sinnen och en vilja att vara delaktiga. Ett förhållningssätt som visar att man faktiskt vill hjälpa de här eleverna är A och O. Nästan det allra viktigaste. När man är ny och språket inte räcker till då läser eleverna av kroppsspråk och är känsliga för signaler från omgivningen.

Eleverna märker tydligt om lärarna vill ha dem där. Att de visar eleverna att de är viktiga , att de ser dem och lyfter dem. Likaså klasskamraterna. När de nyanlända eleverna kommer tillbaka till förberedelseklassen kan de vara glada över oväntad hjälp från andra klasskamrater. Det kan vara att en klasskompis visat att dem en plats där de kan sitta, att någon frågat hur de mår eller var de befann sig förra lektionen. De behöver känna att de är viktiga och att det spelar roll om de kommer eller inte.

Jag ser mycket glädje hos eleverna över ibland ganska små saker. Men viktiga saker. Saker som gör att de växer och känner att de får nya kunskaper.

Uppstarten av en förberedelseklass kräver att alla på skolan bidrar. En sva-lärare kan inte ensam dra det lasset. Alla måste vara med på tåget och dra lite av lasset. Lärare måste ges rätt förutsättningar för att klara det förändrade uppdraget. Elever i förberedelseklasser ska ha samma förutsättningar att erbjudas en god undervisningskvalitet – och det är hela stadens ansvar att se till att detta sker.