Det är snart dags att summera och avsluta tre underbara år med världens bästa klass. Bara jag tänker på det får jag en klump i halsen. Följande konversation utspelade sig här hemma häromdagen:

Jag: Nu är terminen snart slut, jag vill verkligen inte släppa den här klassen. Eleverna är helt fantastiska och jag gillar dem så mycket. Jag skulle kunna adoptera allihop.

C: Det säger du ju varje gång.

Kanske är det så, att varje klass en lärare har är speciell på sitt sätt. Har man kämpat ihop under tre år, upplevt både glädje och sorg och utvecklats tillsammans är det svårt att inte öppna hjärtat fullt ut. Men jag måste nog ändå hävda att just denna klass verkligen är speciell. Det blir inte lätt att hålla tårarna tillbaka i juni och jag hoppas att få följa deras fortsatta resa ändå, lite på avstånd.

Nu var det ju inte det jag tänkte skriva om men kanske hör det ändå ihop med det jag vill komma till. Nu packar jag ihop lite smått, skriver omdömen och tittar på gamla elevtexter för att se utveckling. Som lärare är jag (och många andra med mig) ofta snabba att tänka: “Jag borde ha…” “Om jag bara hade..” “Kanske skulle jag …” när vi reflekterar över vår undervisning. Det finns ju alltid mer som kunde blivit gjort. Vi skulle alltid kunna vända ut och in på oss själva lite till för att räcka till. Sällan är jag (vi?) nöjd(a) med det vi faktiskt gjorde. Så nu tänkte jag försöka överraska mig själv att genom två utdrag ur elevtexter se på min skrivundervisning med positiva glasögon.

Den första texten är ur skrivserien instruerande texter och bara genom att titta på en sida är det lätt att se vilka minilektioner jag haft. Här syns undervisning om att instruerande texter kan innehålla varningar till den som ska följa den: “Akta dig, ljusen är varma” Det går också att se undervisning om att variera tidsorden och inte fastna i att upprepa ordet sen. I bilderna syns också pilar och bildtext, något som  är vanligt i instruktionstexter. Att ge denna elev beröm i ett vägledande samtal känns inte svårt. Förutom att berömma för allt hen utvecklat och använt i sitt skrivande (av det jag undervisat om) är det en intressant idé att skriva en instruktionstext om hur man har ett kalas. Dessutom är bilderna innehållsrika och detaljerade vilket ger än mer innehåll till texten.

 

Vad skulle jag då kunna undervisa denna elev vidare om? Det skulle kunna vara stavningsdetaljer, till exempel e- och ä- ljudet eller kanske att använda utropstecken. När gör jag det i så fall? Jo, under samma vägledande samtal där jag först berömmer det jag ser att eleven gör bra. Sedan ställer jag frågan om jag får ge eleven ett råd eller ett tips och vi övar tillsammans. Dessa samtal har jag under lektionstid.

Två gånger under den senaste tiden, i olika sammanhang, har jag fått kommentarer om att det där med att ha tid att sitta tio minuter med varje elev under lektionstid och på så sätt förhoppningsvis hinna igenom hela klassen på en vecka eller två är omöjligt. Nej, det är det inte och min klass är inte ovanligt lugn. Vi har däremot tränat mycket på  att självständigt lösa problem, använda kompisen som hjälp och det har tagit lång tid att nå till det klimat som råder under våra läs- och skrivpass idag. Eleverna vet att enda gången de får störa när jag sitter ensam med en klasskamrat och vägleder är om det brinner eller om taket håller på att rasa in. Jag är inte heller den enda läraren som kan arbeta med vägledande samtal så det beror absolut inte på mig. Det handlar enbart om struktur och undervisning.

Vi tar nästa textutdrag som är ur den skrivserie vi befinner oss i nu, berättande texter. Eleverna har fått hitta på en karaktär som de sedan får skriva en serie böcker om.

 

De undervisningspoänger som jag ser här är att göra inledningen mer intressant (istället för att bara skriva “En gång”), att dela in i stycken och använda talstreck. Vad skulle jag kunna undervisa denna elev om vid ett vägledande samtal? Kanske att beskriva lite mer om hur karaktären ser fram emot att köpa slime? (För det gör hon. Hon blir väldigt glad, senare i berättelsen 😉 ) Beröm då? Ja, det blir ju inte så svårt här heller. Eller hur?

I en klass på 25 elever är det alltid några som prövar på varenda poäng jag undervisar om i mina minilektioner. Det finns några som testar ibland och  de som sällan prövar av “egen kraft”. De senare grupperna går att pusha framåt i just de vägledande samtalen och då guida dem så de känner sig säkrare. Det fina med att jobba Teachers College- inspirerat är att alla elever får chans att utvecklas individuellt utifrån sina egna förutsättningar under samma lektion. Som lärare har du väldigt bra koll på elevernas utvecklingssteg eftersom du antecknar vad ni gått igenom under de vägledande samtalen och får en bra överblick över nästa undervisningspoäng. Du upptäcker också om det finns flera elever som kan gynnas av samma slags “push framåt”. Då kan du samla dem i en mindre grupp och undervisa kring vad den gruppen specifikt behöver.

Det här blir eventuellt det sista blogginlägget för terminen, tiden har en tendens att rusa iväg precis före sommarlovet och jag vill tacka dig som tar dig tid att läsa! Tack! Jag vill också passa för att slå ett slag för att jobba som lärare “i orten” som mina elever nu börjat kalla det för. Det är här läraryrket utvecklas som mest, vågar jag påstå, eftersom jag jobbar på en skola med väldigt skickliga, utvecklingsglada lärare. Det går heller inte att undervisa traditionellt med lärobok och färdiga instuderingsfrågor, utan språkutveckling måste stå i fokus, vilket gör att allt blir så mycket roligare och mer spännande! Utvecklande, helt enkelt.

Vill du läsa mer om vägledande samtal? Här är två boktips: