Med jämna mellanrum bemöter vi slöjdlärare ifrågasättandena. Slöjdämnet är viktigt för kreativitet, som i sin tur är viktig för Sverige som innovationsland, slöjdämnet är viktigt eftersom handens arbete har betydelse för hjärnan, slöjdämnet är viktigt för att ge vardagskunskaper och kunskaper om resurshushållning, och så vidare. Allt detta är viktigt, men det finns också något mer.

Själv menar jag att slöjd är ett bildningsämne, en oundgänglig del av det en allsidigt bildad människa behöver. Otto Salomon, som ledde verksamheten på slöjdlärarseminariet på Nääs i slutet av 1800-talet, betraktade slöjden som ett medel för formell bildning. Slöjdundervisningen skulle inte bara lära eleverna hantera verktyg och material, utan den skulle också utveckla elevens hela personlighet.

Skolans uppdrag är månghövdat, men en del är att fostra bildade människor, bildade i alla bemärkelser: människor som bildar sig själva, skapar sig själva och gör sig till något som inte fanns innan, som utbildar förmågor och omdöme som gör frihet möjlig, som det en gång stod i Skola för bildning (Läroplanskommitténs betänkande inför Lpo 94). Låt oss inte glömma det när diskussionens vågor går höga, både om skolan i allmänhet och om slöjdämnet i synnerhet!

För att tala med Otto Salomons röst: ”Det är barnet, icke träbiten, som genom slöjden ska formas”.