Mycket av det jag gör när jag slöjdar är handens kunskap, jag formulerar den inte i ord, men min kropp och procedurminnet vet och kan. Jag skulle kunna formulera kunskapen, men gör det oftast inte, tycker kanske inte att det är nödvändigt. Det är lite som att cykla, jag skulle kunna beskriva handlingen i ord, men är det meningsfullt?

Det här har bäring på min undervisning i slöjdsalen. Jag begär av mina elever att de ska göra det jag själv inte gör, sätta ord på sina händers görande.

Ta till exempel kursplanens formulering att eleven ska kunna ”formulera och välja handlingsalternativ”. I Skolverkets bedömningsstöd preciserar man till att formulerandet kan ske muntligt, genom text, i skiss eller modell. Men om eleven genom sitt handlande visar att hen formulerat och valt handlingsalternativ som fungerar väl, kanske till och med bättre än den elev som uttryckt sitt handlingsalternativ, då? Har den tysta eleven en lägre kvalitet i sitt kunnande?

Jag minns forskaren Jörgen Tholin, som en gång skojade om sig och klasskamraten Birgitta: ”Jag fick femma i hemkunskap för jag kunde berätta hur man skulle steka strömming. Birgitta, som kunde steka strömming, fick trea.”

Så tänker vi inte, eller hur?