Som lärare så har man helat tiden väldigt många måsten, krav och mål att uppnå. Det vilar ett stort ansvar på läraren att förmedla kunskapskriterier, tillvägagångssätt och mål för eleverna. Det vore en utopi om så vore fallet, men verkligheten ser ofta ut på ett helt annat sätt. Elever med annat modersmål än svenska, elever med olika NPF-diagnoser och andra funktionsvariationer gör att man som pedagog måste se till att erbjuda olika sätt och möjligheter för att förstå och lyckas. Man måste hela tiden tänka på ”Varför är jag här? För vems skull gör jag detta?”

Det handlar om meningsfull, lustfylld och tydliggörande pedagogik.

Eftersom jag nu har den förmånen att arbeta med den elevgrupp jag har så har detta tankesätt blivit en helt naturlig del av mig, och jag vågar påstå att det är ett måste för att lyckas. I synnerhet om du arbetar i särskolan. Det är detta som gör vårt arbete som lärare så komplext och svårt… och tidskrävande och… alldeles alldeles underbart.

För att lyckas, (och det gör vi ju när eleverna lyckas) så måste vi hela tiden anpassa undervisningen och informationen till varje enskild elev. Inför varje tema, lektion eller inlärningssituation så bör vi alltid utgå från där eleven är just nu, vilka behov, förutsättningar och erfarenheter har eleven?

Men kanske det allra viktigaste när det handlar om att få med eleverna, det är att utgå ifrån elevens intressen.

Exempel på elevintresse

Idag hade jag planerat att gå igenom årstiden vår och vad som händer i naturen. Vi skulle måla vitsippa, påsklilja och blåsippa. Jag hade förberett eleverna redan förra veckan genom att sätta upp bilder (visuellt stöd) på blommorna samt en naturbild. Men Isa vill inte vara med på lektionen alls, och Leo vill bara prata om poliser eftersom vi nyligen har besökt en polisstation och även haft poliserna på besök i skolan. Jag når alltså inte ens fram till eleverna så  att jag kan börja göra läromiljön meningsfull, hanterbar och begriplig. Det är nu det gäller att backa och hitta:

  • var är eleven mentalt just nu,
  • vilka behov, förutsättningar men också vilka förväntningar har eleven?

Vårblommor och Kärleksros

Det är här man måste ta till den där fingertoppskänslan, tänka lite utanför boxen, bemöta elevens ointresse med intresse och utgå därifrån. Hur kan jag vända detta till min fördel samtidigt som jag skapar en känsla av att vi bägge är vinnare? Det kräver både list och tålamod, men det kommer vara mödan värt.

Som jag skrivit innan så måste man först förstå sina elever för att nå dem.  Varför vill Isa inte vara med? Har hon missförstått något? Jag går fram till Isa och säger att jag ser att hon inte riktigt är så glad som hon brukar (bekräftar att jag ser henne och försöker hjälpa henne att sätta ord på sina känslor) och jag undrar om det har hänt något? Eftersom det ibland kan vara svårt att hitta rätt ord till känslan så har jag olika bilder som stöd. En typ av ”samtalskarta” med bilder på ansikten som visar olika känslor. Glad, ledsen, rädd, trött, arg och kär. Isa pekar på kär och tecknar blomma. Efter en stund så kan jag ana att hon vill lägga till även Ros till Vitsippan, Påskliljan och Blåsippan. Jag ritar dit en ros också. Då är hon nöjd. (Jag har nu skapat en förtroendefull relation med Isa och bekräftat henne och nu är hon beredd att gå med på det som jag vill göra.)

Vitsippa, Blåsippa och Polissippa

Så är det Leo som inte har något intresse av blommor alls just nu, men jag vet att han har ett intresse för poliser så det räcker och blir över. Det gäller för mig nu att att väva in hans polisintresse i mitt blomintresse. Gör jag det, visar jag att jag är intresserad av honom och hans behov och genom att bekräfta honom och hans intresse och visa att jag är intresserad på riktigt så bygger jag upp ett sorts förtroendekapital. 

” Jag hör att du verkligen lärt dig massor om polisyrket. Jag tycker också att det är ett jättespännande yrke ( jag skapar en känsla av VI, vi är på samma sida av ”problemet” tema vår/blommor. Det är inte jag mot Leo eller tvärt om).”

”Fast jag skulle inte vilja jobba som polis för då hade jag ju inte haft möjlighet att träffa alla fantastiska elever varje dag”. (Han är inte helt på min sida ännu men lyssnar ändå på mig.)

”Kommer du ihåg Leo, när polisen startade sirenerna? Minns du vilken färg de hade? Var de rosa?” Frågar jag.

”Nej, svarar Leo skrattande. Polissirener är inte rosa. De är blå.”

”Ja just det säger jag”. ”Här”, säger jag och visar en bild på en polisbil med sirener på mobilen (ja, det är helt OK att använda sin mobil på arbetstid i pedagogiskt syfte). ”Har du sett… de har ju nästan samma färg som blåsippan”, säger jag och pekar mot bilden på tavlan. ”Tänk om vi skulle kalla den för polis-sippa”, säger jag entusiastiskt.

”POLIS-Sippa, ha ha ha. Ja. Det måste jag berätta för poliserna. Att de har fått en egen blomma.”

”Bra idé. Vi kan forska om blommorna och så bjuder vi hit poliserna på redovisningen sen”.

Nu har jag med mig eleverna. Det tog nästan hela lektionen, men nu vet jag att alla är med på tåget. Som ordspråket säger ”som man bäddar får man ligga”, och jag har genom att visat intresse för mina elever, bäddat som värsta lyxhotellsängen. Så – mina damer och herrar – lektionen om vårens blommor, kärleksrosor och polissippor kan börja.