Han var inte någon drömelev – tvärtom. Han kom oftast sent och han visste aldrig vad han skulle göra när han väl dök upp. Han saknade material och han saknade förmåga att ta till sig mina ofta väldigt långa och invecklade instruktioner. Den muntliga genomgången hade han dessutom missat på grund av sin sena ankomst. Och visst saknade han vanligt hyfs också, tänkte jag säkert för mig själv.

Jag var hård mot honom och ville knappt ge honom någon extra information eller förtydligande – han hade valt att komma sent och då fick han stå sitt kast. “Bara läs instruktionerna, allt står ju där, och se till att jobba, inte ska du få några fördelar för att du inte var här” kanske jag sa till honom, eller åtminstone ville säga. Jag bemötte honom inte på ett bra sätt.

Idag hade jag tänkt helt annorlunda. Jag hade vridit och vänt på situationen och funderat över vilka anpassningar jag hade kunnat göra för att få det att fungera. Jag hade pratat med de andra lärarna för att höra om någon annan hade lyckats nå Ali på något sätt. Jag hade satt mig ner med honom i lugn och ro och frågat varför han så ofta var sen och om det fanns något som skulle kunna hjälpa honom att komma tid. Sedan hade jag försökt att hitta hans intressen och styrkor som vi kunde bygga vidare på. Och kanske det viktigaste: jag hade försökt att bygga en relation till honom.

Men jag gjorde inget av det där: jag var envis, tjatig och hade egentligen ingen kunskap om vad som kunde ligga bakom hans svårigheter att koncentrera sig på skolarbetet. Jag minns inte hur jag upplevde situationen just då när det hände, men jag kan nog gissa hur han upplevde mina lektioner.

Nu var det inte bara hos mig det fungerade dåligt – det var i de flesta kurser och efter en termin så slutade Ali. Antagligen blev jag lite lättad när jag fick höra det eftersom det gjorde min undervisning lite lättare och dessutom kände jag att jag var på väg mot ett misslyckande med den där killen.

När jag tänker på hur jag bemötte honom och vad jag borde gjort istället så känner jag mig väldigt illa till mods. Ändå är jag tacksam för att jag har honom att tänka på. Tack vare Ali och en del andra elever där vi inte riktigt kände oss framgångsrika började vi på den skola där jag arbetade då att arbeta med åtgärdsprogram och särskilt stöd. Vi var några intresserade lärare som tillsammans med rektorerna fick träffa ett team från Specialpedagogiska skolmyndigheten för att diskutera hur vi kunde utforma vårt arbete kring dessa elever.

Där och då började jag fundera på att läsa till specialpedagog. Mina egna kunskapsluckor när det gällde elever i behov av stöd blev väldigt tydliga, och jag såg också luckor hos skolan i allmänhet och min arbetsplats i synnerhet. Men vi tog tag i våra brister och försökte göra något åt det. Något år senare började jag läsa till specialpedagog. Tack vare den där Ali har jag utvecklat mitt sätt att bemöta och undervisa elever som är i behov av anpassningar i skolan.

Vilka elever har du mött som du inte kan släppa? Har mötet med dem påverkat hur du tänker om undervisningen?