Klockan närmar sig två och fritidshemsbarnen befinner sig på skolans soldränkta gård. Jag sveper med blicken över gården och ser en flicka som tagit upp en bandyklubba, vänt den om och förvandlat den till ett gevär. Flickan tar sikte på en pojke och ropar PANG. Den träffade pojken faller till marken och börjar räkna. Någon halvminut senare reser han sig upp och springer mot, vad jag tror är hans lags land. Som betraktare av leken observerar jag att de barn som verkar vara en del av leken har roligt. De har gjort upp lekregler och funnit sig till rätta i miljön utomhus. En roll-lek som skulle kunna kategoriseras som någon typ av krigslek.
Ibland hör jag diskussioner, både bland föräldrar och anställda i våra verksamheter, om att det är farligt för barn att leka krigslekar. Argumentet är ofta att krigslekar skulle kunna göra barn mer våldsbenägna. Även i media och på sociala medier hörs emellanåt oroliga röster som vill att krigslekar ska förbjudas. Mig veterligen finns dock ingen forskning som visar att det skulle finnas ett sånt samband.
I en artikel i Svenska Dagbladet, resonerar några forskare kring frågan, men utifrån ett bredare perspektiv. Även i “snälla” lekar kan det ske kränkningar, manipulation och så vidare, menar Annica Löfdahl, professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads Universitet. Och det är detta vi vuxna behöver ha fokus på, alltså vad som sker i relationen mellan barnen, menar hon. Oavsett vad leken handlar om.
Vilka argument kan vi som arbetar inom fritidshem luta oss mot? Leken är för oss central och bör rimligtvis innebära att vi behöver ha ett fördjupat kunnande inom den. Barn som leker har behov av att leka. Fritidshemmets utgångspunkt är barns behov.
Barn som kommer till oss på fritidshemmen vet att det finns krig. De ser leksaker som inspireras av krig, Ipad-spel, TV-nyheter, affischer på spårvagnar osv. Krig är inga nyheter för barn oavsett hur mycket föräldrar försöker begränsa deras exponering för skrämmande information och bilder. Och barn bearbetar genom lek. De gör sin omvärld begriplig genom den. Genom att testa olika roller utvecklar de sin egen identitet. Vet vi vuxna vad vi ställer till med genom att förbjuda barns lek? Kan ett förbud mot barns bearbetande genom lek (i det här fallet om krig) faktiskt påverka barnen mer negativt än om vi hade gett barnen frihet att leka det de har behov av?
Jag kan inte låta bli att avundas de barn som jag nu ser framför mig. ”Leken är i någon mening drömlik och drömmen samlar de yttre fenomen som finns i barnets omgivning till något meningsfullt och hanterbart.” (Lekteorier av Jensen, 2013)
Jag närmar mig den lekande gruppen barn. Några barn får syn på mig, kommer springande och greppar tag i mina armar. ”Ha. Nu är du fast. Du måste följa med till fängelset.” Jag har klivit in på deras territorium. Jag är fast.
Fråga att diskutera:
Vilka vetenskapliga argument kan du som pedagog använda dig av som motivering för att barn ska få leka det de har behov av att leka?
