Just detta har vi diskuterat på min skola, hur tänker vi kring mobiltelefoner? Vårt ställningstagande är att inte lägga tid på det, vi ber våra elever lämna ifrån sig mobiltelefonen när de går in i klassrummet. Ingen protesterar för så gör vi på Hammarkullsskolan och det är inte en fråga som ens kommer till mig som rektor. Lärarna hanterar det med hjälp av sitt ledarskap och sina relationer med eleverna, lärarna leder och eleverna följer.

Vad vi däremot lägger vår tid på är att diskutera hur vi ska förändra vårt kunnande kring elever som utmanar, elever med svårigheter i lärsituationer och i det sociala samspelet med andra elever. Det är vårt fokus, därför att det är det som gör skillnad för eleverna, det är dessa utmaningar som kommer leda till att fler elever når samtliga kunskapskrav i årskurs tre. Vi pratar mycket på min skola om tillgängliga lärmiljöer och av just den anledningen får eleverna ha både keps och huvtröja – för att vissa elever behöver det. De behöver skärma av sig från intryck och ljud och de behöver få komma till en skola där de får vara på sina villkor och utifrån sina förutsättningar. Det handlar om tillgänglighet och det handlar om respekt för varje elevs individuella förutsättningar.

Elever med bristande färdigheter vad gäller flexibilitet kan vi inte kräva flexibilitet av, det är på många sätt enkelt att förstå men ändå så svårt att praktisera. Elever som har svårt med sociala koder kan vi inte släppa ut med hundra andra elever på rast och tro att det ska fungera. När vi ändrar sammanhanget för eleven kan vi få det att fungera bättre. Albert Einstein brukade ju säga att definitionen på en idiot är en person som gör på samma sätt om och om igen men förväntar sig olika resultat. Ross Greene brukar säga att om vi inte börjar handla rätt mot elever med bristande förmågor så kommer vi att förlora dem. Det skriver jag under på. Det är en skrämmande tanke. Om vi inte börjar handla rätt mot elever med utvecklingsförsening kommer vi att förlora dem. Vi har inte råd att förlora våra elever, de är vår framtid. Vi som arbetar i skolan är högutbildade, vi vet exakt vilka utvecklingsförseningar elever har och när vi inte får det att fungera i skolan så måste vi uppdatera vår verktygslåda och framförallt måste vi programmera om oss själva och sluta tänka att ”eleven kan om den vill…”

Rita Pierson, lärare och föreläsare i USA sa i sitt berömda TedTalk att ”Kids dont learn from people they don’t like”. Barn lär sig inte från människor de inte tycker om. Det är väldigt bra formulerat, det som sker i skolan är relationellt. Det är relationen med eleven i kombination med lärarens kunskap som får skolsituationen att fungera för eleverna. Som lärare klickar du inte med alla elever, du kommer ha olika relationer med alla elever men eleverna får aldrig någonsin märka det. Det är på många sätt en skrämmande tanke att det är vår framtid som står på spel. Vår framtid, din och min.

Jag vet att många lärare känner att de får skuld när vi rektorer och andra förståsigpåare säger att ”lärare borde….” Jag vill se det som att jag som rektor lägger ansvar på mina lärare, inte skuld. Det är skillnad på att bli ålagd ett ansvar för att se till att det går bra för varje elev i skolan och att få skulden för att det inte går bra för en elev. Lärare har ansvar för att göra sitt bästa och använda de bästa metoderna med varje elev men de bär inte skulden för att det ibland inte lyckas. Ska vi hårddra det så är det faktiskt så att alla vi som arbetar i skolan har betalt för att se till att varje elev lyckas, det är vårt uppdrag. Vi kan aldrig backa från det, vi kan aldrig komma undan. Samtidigt är det detta som är så roligt, att hela tiden utmana organisationen och professionen för att bli ännu bättre. För det är ju detta som är så roligt med lärar – och skolledarrollen, att vi aldrig kommer bli fullärda.