Det är en svår fråga att svara på eftersom det beror på. Det beror på vilken elev det handlar om, det beror på vilken situation, det beror på vilken vuxen som är inblandad och det beror på vilken miljö eleven befinner sig i.

Att vara lågaffektiv handlar om att vara aktiv, men på ett sätt som fungerar. Aktiv kan vi vara på många olika sätt och inom det lågaffektiva fältet pratar vi ofta om att hantera problemskapande beteende på ett sätt som fungerar. Det kan innebära att vi avleder, Bo Hejlskov Elven brukar på sina föreläsningar säga att glass är bättre än en konflikt.

Att avleda är att vara aktiv, att göra en fysisk intervention som fungerar och är säker är att vara aktiv. På Hammarkullsskolan pratar vi ofta om detta att ta tag i elever och att vi ska försöka undvika det, men ibland är det enda utvägen och då ska vi försöka följa elevens rörelser för att inte öka affekten. Att inte göra något är också en handling, men är det en aktiv handling? Jag skulle svara JA på den frågan, att inte göra något är också ett val. Det kan vara väldigt ansträngande att vara lugn när motparten är väldigt arg. Att vara lågaffektiv är påfrestande. Det är viktigt att vi benämner vad det är vi gör i skolan eftersom det säger mycket kring vår syn på uppdraget och våra elever. När vi hamnar i svårigheter kan vi förklara våra handlingar när vi har begrepp som beskriver vår filosofi och våra handlingar.

Begreppet problemskapande beteende myntades av Dr Ross Greene för många år sedan. Vad menar vi när vi använder det begreppet, säger vi då att eleven är ett problem? Vi säger inte att eleven är ett problem men vi säger att elevens beteende och handlingar skapar problem, dels för eleven själv och för omgivningen.

Jag pratar mycket med mina medarbetare i elevhälsan om inkludering kontra tillgängliga lärmiljöer och skillnaden i dessa begrepp. Vad får det för konsekvenser om vi använder begreppet inkludering? Säger vi då att det finns några ”normala” och de ”icke normala” ska få vara med? Med begreppet tillgängliga lärmiljöer vänder vi fokus och säger att alla elever ska ges möjlighet till en fungerande skolgång i sin ordinarie skola oavsett funktionsvariationer.

Har ni hört någon säga ”men jag har ju 20 andra elever”? Jag tänkte väl det. När vi säger så, så säger vi samtidigt att vi har två olika grupper i vår klass, de som fungerar och de som inte fungerar. Alla vi som jobbar i skolan vill egentligen samma sak, att vi ska skapa en skola där alla elever lyckas, oavsett elevens förutsättningar. Därför är tillgängliga lärmiljöer ett ställningstagande för alla elever. Inkludering som begrepp skapar ett ”vi och dem” även om det inte är syftet.

Vilka begrepp vi använder är viktigt för det säger något om vår syn på våra elever, det säger något om hur vi tänker att vi ska agera i vissa givna situationer. Sen har vi detta med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Det är i mångt och mycket ett smalt begrepp som för många för tankarna till autism och adhd. Nyligen var jag på ett forskningsseminarium där vi pratade om begreppet essence och att det är ett mer tillgängligt begrepp eftersom de rymmer de flesta funktionsvariationer.

Begrepp byts ut ju mer vi lär oss, ju mer insikt vi får kring vad vi faktiskt gör och desto bättre bli vi på att formulera vad det är vi gör och varför. Detta är en av de sakerna jag tycker är så spännande med skolutveckling, att vi aldrig står stilla, vi är ständigt på väg framåt och vi vet aldrig var vi kommer vara om ett år eller tre.

När vi säger att vi arbetar lågaffektivt, vad står det för? Innebär det att vi har slutat höja rösten mot eleverna, att vi hanterar utåtagerande elever på ett sätt som fungerar? På min skola innebär det att alla är mer medvetna om sina val av agerande och att vi reflekterar kring det. Vi har verktygen och steg för steg så blir vi bättre på att använda dem. Det innebär inte att vi alltid jobbar lågaffektivt i alla situationer, men vi har förhållningssättet med oss i allt vi gör och vi provar oss fram.