– Ett, två, tre, framåt. Sväng! Olivia och Claudia hjälps tillsammans åt att programmera den så kallade blueboten, så att den tar sig fram över ett tejpat rutnät på golvet för att nå bokstäverna i Olivias namn, som ligger utspridda i några av rutorna.
Lätt brummande och blinkande rör sig den lilla roboten långsamt över rutnätet, precis på det sätt barnen programmerat den att röra sig, och stannar på ett O. Barnen går snabbt vidare och programmerar blueboten att nå nästa bokstav.
Programmering kom in på avdelningen Diamanten tillsammans med förskolläraren Sofia Comstedt, som började jobba där i augusti 2016.
– Jag var nyfiken på programmering. Jag hade inte jobbat så mycket med det tidigare. Digital teknik har jag använt mig av under flera år och programmering har jag bland annat mött på utbildningsdagar som till exempel Makerdays, en konferens för lärare och IT-pedagoger, berättar hon.
Började analogt
Bluebots har avdelningen bara haft i någon månad – i början körde de analog programmering.
– Vi tejpade upp rutor på golvet och barnen programmerade varandra och ordnade bland annat en skattjakt, berättar Sofia.
Förskolechef Liselott Hesselroth har stöttat arbetet med programmering, och ser även hon fördelar med att börja analogt.
– Genom att starta analogt börjar man från grunden och barnen får en helt annan förståelse, säger Liselott Hesselroth.
– När vi sedan fick bluebots såg vi hur de förstod direkt tack vare det analoga. De knäckte direkt koden och började till exempel att bygga en bana för robotorna.
Hon betonar att förkunskapen är viktig.
– Det är ingen idé att jag som chef köper in teknisk utrustning innan det finns en förförståelse. Den måste finnas först.
Den analog programmeringen gjorde att barnen verkligen blev intresserade av programmering och det blev en del av deras lek.
– Barnen började leka programmering utomhus, de programmerade varandra ute på markplattorna på gården och de programmerade oss pedagoger när vi skulle gå upp för trappor till exempel – de såg programmering överallt, säger Sofia.
En annan effekt som Sofia inte hade räknat med var att barnen stärktes som grupp.
– Det ledde till större samarbete, glädje och gemenskap och konflikterna minskade. I programmering krävs det samarbete och att de pratar med varandra. Barn som inte tidigare lekt började leka med varandra. Tidigare tänkte många ”det här är mina kompisar”, men sedan började de leka över de gränserna och umgicks med andra än de vanliga kompisarna.
– Barnen har lärt sig att lita på varandra och våga släppa kontrollen, vilket man måste göra när någon annan programmerar en och styr, säger Sofia.
Nu finns ett rum med tejpade rutor på golvet, där bland annat bluebots kan köra och det går att programmera varandra analogt. I början jobbade de mer projektinriktat, men nu finns programmeringen med hela tiden.
– Vi har skapat en miljö där programmeringen hela tiden finns tillgänglig och det har det blivit en naturlig mötesplats för barnen, säger Sofia.
– Några är mer intresserade än andra, men det smittar, både till andra barn och till vuxna. Fler blir nyfikna och tycker det är spännande. Programmeringsintresset har även spridit sig till föräldrarna – vissa har till och med börjat använda samma appar som barnen gör för att till exempel spela spel där man programmerar, säger Liselott.
Möter en annorlunda framtid
Införandet av nationella strategier kring digitalisering för utbildningsområdet är också något som spelat in i Glöstorpsvägens förskolas beslut att jobba med programmering.
– Nu finns förslag på nya mål i läroplanen om att vi ska jobba mer med IKT. Sedan är det det här barnen möter i framtiden. Många av dem kommer möta det i sitt arbetsliv och det finns hemma i deras vardag. Det mesta är ju programmerat. Då gäller det för oss vuxna att hänga med. Vi ska inte vara rädda, det är det som ofta hindrar oss. Ibland måste vi släppa kontrollen och inse att vi inte alltid måste ha kunskap om allting från början. Där kan barnen lära oss mycket, säger Liselott.
– Det är också viktigt att ha en tanke kring vad det är och varför man gör det. Programmering kan låta stort och skrämmande, men ber man någon att till exempel höja höger hand när man säger till, och de inser att det är en form av programmering, då tycker de flesta inte att det är så skrämmande längre, säger Sofia.
Vad krävs som pedagog för att det ska funka?
– Tålamod och nyfikenhet. Att inte gå in och tala om hela tiden utan hålla sig mer i bakgrunden och låta barnen pröva. Jag tror också det krävs en nyfikenhet på vad som sker runtom i världen. Jag läser artiklar, testar på saker och inspireras på utbildningsdagar som Makerdays.
