Projektet ”Lärande lekgrupper” har genomförts på två resursförstärkta avdelningar på förskolorna Kummingatan 126 och Dragonörtsgatan 1 och en dåvarande förskoleavdelning för barn med autism. SIS-medel (Särskilda insatser i skolan) från SPSM, specialpedagogiska skolmyndigheten, har gett förskolorna möjlighet till kollegialt lärande kring bland annat samspel, lek och AKK (alternativ och kompletterande kommunikation).
– I vårt systematiska kvalitetsarbete ingår årliga barnkonferenser på varje förskoleavdelning som vi har med förskolechefer, specialpedagoger och arbetslag. Där samtalar vi i grupp utifrån vissa områden och på en sådan konferens kom vi fram till att det fanns ett behov av att utveckla just lek och samspel, säger Anne-Marie Eckermark, förskolechef på Dragonörtsgatan 1.
– Det föll sig då naturligt att jobba med det på en större, organisatorisk nivå, tillägger Maria Nygren, specialpedagog.
Hon berättar att det redan fanns goda exempel på hur pedagogerna jobbade med lek på de resursförstärkta avdelningarna, där fem av sexton platser är vigda åt barn med rätt till särskilt stöd ex. neuropsykiatriska svårigheter.
Maria Nygren, specialpedagog.
– Vi ville se vad som gjorde att det fungerade bra där, vad vi kunde lyfta och lära oss mer om, säger Maria Nygren.
Hon lade ett antal timmar på projektet varje månad, genom handledning med varje arbetslag och varannan månad sågs de i storgrupp. De var på föreläsningar med temat lek, hade litteraturseminarier och alla arbetslag gjorde en egen genomförandeplan.
– Varje avdelning har sitt eget mål och syfte och jobbar utifrån sina egna tolkningar med sin specifika grupp.
Den lekande pedagogen
Annika Rodéhn jobbar på Kummingatan 126 förskola.
– Tidigare har jag inte sett mig som någon lekande pedagog – jag har tyckt att jag stört barnen. Men nu vet jag min roll och jag känner hur viktig den kan vara. Jag ser att jag kan stötta ett barn och vara en bro för det barnet in i leken, säger hon.
– Det är jätteviktigt att pedagogerna är med i leken. Att se att det är en utveckling i att lära sig att leka. Ibland tar vi för givet att alla barn kan leka, men så är det inte. Där behöver vi gå in som pedagoger, säger Maria Nygren.
Hon menar att pedagogernas deltagande i leken är en stor förutsättning för att vissa lekar ska fortgå och deltagandet gör att barn som behöver stöttning får det.
– Det är inte alltid barnen kan ta inviter i leken eller följa och uppfatta olika delar i leken, utan där kan man behöva en liten push ifrån en pedagog emellanåt. Det har vi sett jättemycket när vi jobbat i projektet, att man kan jobba med lek på många olika sätt, men ett exempel är att väldigt strukturerad lek kan ge barn stora möjligheter att kunna vara med och leka om de får rätt stöttning från pedagogerna i leken.
Annika Rodéhn, förskollärare.
På samma sätt som det ibland förutsätts att alla barn kan leka, menar Annika Rodéhn att det kan vara lätt att tänka att de barn som inte deltar i leken helt enkelt inte vill leka. Det stämmer inte på hennes avdelning, har hon märkt under projektets gång.
– När lekprojektet började hade vi fokus på de barn som behövde komma in i leken och på de barn som var ”lekare” och kunde vara förebilder. Sedan har det funnits barn i gruppen som jag tänkt inte är intresserade av lek, eftersom de till exempel har suttit med sina faktaböcker och varit glada och nöjda med det. De har också blivit vinnare, för de har behövt den här tydligheten som vi haft när vi varit med och strukturerat upp leken. Så har de kommit med och börjat samspela. Det har blivit en vinst för fler barn än vi tänkte från början.
– Ofta handlar det inte om att barnen inte vill leka, utan att de inte riktigt vet hur man ska leka och då väljer att backa. Med rätt stöd ser man att barn vill leka, och vi har kunnat se ett ökat samspel i leken, att barn leker mer med varandra om de får rätt stöd, säger Maria.
På avdelningarna har personalen arbetat mycket med styrda lekar och modellering. Något som varit en aktiv del i projektet är imitativ respons, som kan hjälpa barn som saknar egen förmåga att imitera och ligger på en tidig kommunikationsnivå, ofta inom autismspektrumet.
– Kortfattat går det ut på att pedagogen följer och härmar det som barnet gör. Syftet är att barnet på sikt ska få syn på sig själv genom att pedagogen speglar det som barnet gör. Man vill stimulera det sociala samspelet genom den här metoden och på ännu längre sikt vill man att barnet ska vilja närma sig de andra barnen, säger Peter Johansson, förskollärare på Dragonörtsgatan 1 förskola.
Han har använt imitativ respons i samspelet med ett barn på hans avdelning och sett att det gett resultat.
– I dag söker sig det här barnet gärna till andra barn och vill vara med och leka. Imitativ respons blev ett första steg för henne att få verktygen att närma sig andra barn, att utveckla en social kompetens och sociala lekkoder. Även om hon inte har ett verbalt språk så är hon ändå med mycket och de andra barnen accepterar att hon är med.
Vinst även för pedagogerna
De är alla överens om att projektet inte enbart blivit ett lärande för barnen, utan även för pedagogerna.
– Det är viktigt för pedagogerna att hela tiden kunna lära sig nya saker och detta är en viktig del i det systematiska kvalitetsarbetet. Ofta gör pedagogerna utvärderingar kring vad barnen lärt sig, men i sådana här projekt är det väldigt viktigt att även se vad pedagogerna lärt sig. Om pedagogerna inte lär sig nytt stannar utvecklingen, säger Ann-Marie Eckermark.
– Mitt arbetslag fick en ny injektion i och med det här projektet. Vi fick jobba med något helt nytt och vi fick gemensamma mål att dra åt, säger Annika Rodéhn.
– Det är också ett kriterium för kvalitetsutveckling, när pedagoger kan säga att de lärt sig nytt och anpassat sin verksamhet utifrån vad de lärt sig. När ett erfaret och välfungerande arbetslag kan säga att vi lärt oss nytt och utvecklat vårt arbetssätt är det guld, säger Anne-Marie Eckermark.
Tips på fortsatt läsning
Rätt att leka av Maggie Dillner och Anna Löfgren, 2013
Imitativ Respons – att svara till imitation av Birgitta Spjuth Jansson
