När jag började arbeta på en ny skola i ett nytt område, Biskopsgården, utmanades min undervisning på nytt. Det som fungerat i alla andra ettor jag haft fungerade inte lika självklart i min nya klass som i stort sett bara bestod av elever med sva och flera nyanlända. Glatt tog jag fram en kapitelbok som alla elever alltid tidigare älskat, Önskestjärnan av Ingelin Angerborn. Jag förberedde läsningen noggrant som jag brukar och började högläsa. Jag stannade upp, tänkte högt, modellerade och lät eleverna diskutera två och två. Ändå märkte jag snart att koncentrationen saknades, många förstod inte och ingen verkade gilla boken. Det som istället fungerade utmärkt var bilderböcker.
Därför har vi läst bilderböcker tillsammans under hela år ett och även mycket i början på år två. Jag älskar bilderböcker och för sva-elever (och för alla elever) är bilderna ett stort stöd för förståelsen och en källa till mycket diskussioner, funderingar och djupa tankar. Bilderböcker kan man arbeta med långt upp i åldrarna och jag har tidigare, till exempel läst Benny-böcker för mellanstadieelever och då haft fantastiska diskussioner kring dessa.
I början på år två diskuterade vi i klassen vid ett tillfälle kända författare och jag berättade om Astrid Lindgren, min barndoms stora idol, och om några av hennes böcker. Tillsammans hade vi redan läst om både Pippi och Emil (som finns som bilderböcker) men barnen blev så fascinerade när jag berättade om Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. De frågade om vi inte kunde läsa någon av dem tillsammans. Jag blev så klart glad att de ville, men funderade ett tag innan vi satte igång på hur det skulle gå att genomföra.
Jag har tidigare läst Mio min Mio för ”ursvenska” elever och då fått ägna mycket tid åt att förklara ord, sammanhang med mera. Hur skulle jag göra för att mina nuvarande elever också skulle kunna ta till sig denna fantastiska saga utan att behöva hacka sönder hela boken genom att behöva stanna upp konstant och kanske på så sätt förlora sammanhanget? Att förenkla för mycket är ju heller inget som utvecklar elevernas lärande, så det ville jag heller inte ägna mig åt.
Så här gjorde jag: Före läsningen berättade jag mycket om boken, om karaktärerna och som en del kanske kan tycka, förstörde spänningen genom att berätta i stora drag vad som skulle hända (fast i detta fall blev det inte alls något som förstörde, tvärt om). Alla svåra ord då? Före varje lässtund gick jag igenom viktiga ord som jag kunde lista ut skulle vara svåra (till exempel: mantel, pilsnerflaska, hovar, galopp med mera) och under läsningen var eleverna duktiga på att fråga om det var något de undrade över.
En del ord (som jag vet att de inte kunde) förblev oförklarade men eleverna förstod ändå sammanhanget. Vissa korta partier i början av boken berättade jag istället för att läsa. Det gällde en del längre miljöbeskrivningar och då hade eleverna ännu inte fångats helt av berättelsen och kommit in i språket. Senare i boken var detta inte något problem. Vi gjorde också en tidslinje över handlingen:
Inför varje lässtund återberättade vi också handlingen tillsammans. Eleverna blev fantastiskt duktiga på detta. En del elever tittade på filmen hemma (den finns på youtube) och blev hjälpta av detta. En del av dem som tittade på filmen höll sig strikt till var vi hade kommit i boken och tittade vidare en bit varje dag medan andra tittade på hela direkt.
Vi jobbade också en del med ”ljudeffekter” till orden för att de skulle sätta sig bättre. Till exempel när jag läste ordet galopp gjorde eleverna galoppljud och när jag läste ordet mantel sa alla ”superman”. En del ord visade jag bilder till för att kunna förklara dem lättare, till exempel vävstol och väverska.
Jag använde också högläsningen av Mio min Mio som utgångspunkt i många av de minilektioner kring läsning som jag hade under perioden. Många av lektionerna handlade om att utveckla elevernas inre bilder och jag modellerade då med hjälp av vår högläsningsbok. Jag lät också eleverna träna två och två med hjälp av denna innan de fick träna i sina egna böcker under den egna läsningen. Även detta bidrog nog till ett större sammanhang och till en bättre förståelse.
Som lärare har jag fått uppleva en stor utveckling hos mina elever med hjälp av Mio min Mio. Glädjen i mig när en elev helt plötsligt började komma i tid till skolan för att hen inte ville missa Mio min Mio går inte att beskriva som annat än ett lyckorus.
Stoltheten jag känt när eleverna så träffsäkert kunnat återberätta handlingen inför varje lässtund är stor och tillsammans har vi tagit stora steg framåt. Att få höra eleverna säga ”snälla fortsätt läs” och att få lyssna till deras berättelser om att de berättat sagan för både syskon och föräldrar hemma har varit ren lycka.
När mina elever i slutet av boken ställde frågorna: Varför ville riddar Kato dö? Vem var egentligen den lilla fågeln i fönstret? och Hur kunde Astrid Lindgren komma på allt? kändes det stort. Att sedan höra dem resonera och utveckla tankarna kring dessa frågor är nog något jag kommer behålla i mitt lärarhjärta för all framtid. Vi har visat att vi tillsammans kan klara mycket och med rätt stöttning tror jag att vi klarar vilken bok som helst.
